Jag satt på bussen häromdagen och kom att tänka på en tjej jag kände. Det var väl en åtta-tio år sedan men trots det kändes det vid det gnisslande sätet och den dimmiga fönsterrutan plötsligt så nära. Hon var den energiska typen; pigg, sprallig och utåtagerande. Rätt så bossig. Tyckte om att göra saker på sitt sätt och behövde aldrig anstränga sig mycket för att få andra att haka på. I skolan var hon alltid igång, kallades teaterapa av lärarinnan och älskade det. Hon hade inte en tanke på att vara blyg och tyckte om rasternas svettiga omgångar av pussjage då hon alltid blev jagad och alltid var snabb nog att hinna ikapp dem hon själv satte efter. Om hon var så snygg vet jag inte. Vem var förresten det i den åldern? Det var mittbena och färglada gläder under ett virrvarr av nya, ännu alltför stora, tänder och det mesta av barnens utseende berodde på någon underliggande personlig utstrålning.
Lycklig var hon, det vet jag. Glad för att hon hade roligt och mådde bra, nöjd över den uppmärksamhet som riktades mot henne. Hemma älskade hon att prata. Alltid, alltid showandes. Alltid härmandes en musikvideo, fjantigt dansandes tillsammans med lillebrorsan eller i färd med att dra ett skämt med rolig röst. Och hon blev alltid uppmärksammad för det hon gjorde. Det var alltid någon som skrattade åt hur rolig hon var och kom till föräldrarna med beröm. Hon ville vara duktig, inte bara på att underhålla utan också som person. Hon gjorde saker för att underlätta för föräldrarna, utförde de sysslor hon hittade och ville alltid vara med och bidra till bra stämning och komma med idéer. Jag inser när jag skriver att hon ville kunna påverka hur saker blev, hon ville att allt skulle bli bra och trivsamt. Dels för att det gjorde henne glad, men självklart också för att det uppfattades och uppskattades av dem runtomkring. Och föräldrarna lyste av glädje över sin hjälpsamma, roliga, kloka dotter.
För visst ville hon vara klok också. Det räckte inte med att vara sprallig och oförutsägbar, nej hon skulle vara någon att räkna med också. Då hon så småningom växte ur lågstadiet tog den här delen över allt mer. Hon pratade mycket, berättade dels om saker som hände henne under dagen, dels om egna tankar. Efter skolan kunde hon redogöra för en tankekedja hon haft och en åsikt hon därefter kommit fram till. Hon älskade att föräldrarna, särskilt mamman, lyssnade vid uppackandet ur matkassar medan hon satt på diskbänken med dinglande ben och pratade glatt och med hög röst. Det togs emot med respekt och eftertanke, det var sällan att något hon sa viftades bort. Det blev alltid lyssnat på och bidrog till andras bild av henne som en tankemässigt mogen liten tjej, men också till den egna självkänslan. Hon visste att hon var duktig, att hon var rolig att lyssna på och att det sällan var nödvändigt att prata över huvudet på henne.
Vid släktmiddagar tyckte hon om att sitta kvar vid vuxenbordet efter maten. De vuxnas samtal var alltid intressanta, alltid oförutsägbara och varierande. I de allra flesta fall förstod hon vad de pratade om och kunde hänga med, ibland satt hon bara med och snappade upp enstaka åsikter och berättelser. När hon noga tänkt igenom en tanke som poppat upp vågade hon ibland efter att ha väntat på en lucka i samtalet sticka in och berätta vad hon tänkte. Eller så drog hon exempel från sitt eget liv som rörde det samtalet gällde. Vid dessa tillfällen vände sig alla morbröder och babblande fruar mot henne och lyssnade på vad hon sa. Hon kände att hon uppskattades, att hon bidrog, att de tyckte hon var något extra eftersom hon tänkte så långt och så bra.
Hennes beteende är fortfarande sånt här. Jag kan inte låta bli att tänka att det delvis är intakt, att mönstret i hennes agerande fortfarande är detsamma även om det tar sig uttryck på ett helt annat sätt. Hon tycker fortfarande om att bjuda på sig och skämta, inte lika mycket för att andra ska tycka att hon är rolig, vilket hon självklart också vill i de stunderna, utan mest för att hon älskar att kunna släppa loss och låta bli att bry sig om hur mycket hon ger av sig själv för att kunna föra fram det hon vill berätta och illustrera. Känslan av att vara bekväm nog för det, att redan vara accepterad och omtyckt så hon kan lämna ut sig i energiska beskrivningar vet jag att hon är grymt beroende av. När hon umgås tycker hon om att snabbt kunna visa sin ledighet. Det är när hon inte kan det, när hon inte vet hur en avslappnad inställning till sig själv skulle tas emot, som hon blir vilsen och tillbakadragen.
Hon är också fortfarande densamma vid släktmiddagar. Skillnaden är att hon inte längre ligger på lägre nivå än de andra, hon är naturligt att räkna med på grund av sin ålder och känner inte längre behovet av den där lite lätt förvånade uppskattningen hon möttes av när hon var yngre. Nu förstår och skrattar hon mer och vet säkrare vad hon vill svara när någon självmant vänder sig till henne för åsikter eller kommentarer. Hon tycker det är spännande att snacka med dem, kul att se vad för typ av konversationer som kommer upp, nyfiken som alltid på sin egen del i det.
Samtidigt som jag ser att hon är kvar undrar jag vart hon tagit vägen. Där på bussen fann jag mig vara den enda kvarlevande, hennes föräldrar borträknade, som fortfarande känner henne. De flesta har lärt känna en ny person i hennes ställe och kan i vissa fall tro på de berättelser och beskrivningar de hör. Av någon anledning kändes det smärtsamt att se vad det blivit av henne. Det var konstigt att se hur tydligt hon formats av sitt liv, hur jag plötsligt tyckte att allt hon är har kommit av en anledning. I mitt ögonblick av hm, insikt, tyckte jag mig plötsligt kunna spåra hennes egenskaper och beteende från den där flickan, se hur de formats och omformats av händelser i hennes liv för att sedan landa i den hon är nu. Landa är kanske fel ord förresten, inget är väl konstant, inget har väl slutligen landat? Det mesta skulle fortfarande kunna förändras, eller?
Hade velat käka middag med henne någon gång, höra lite vad hon tänker på, hon hade så goa åsikter. Jag undrar vad hon skulle tycka om mig. Jag lever trots allt i hennes ställe.
Jag har inte tid att skriva mer. Eller jo, skriva är precis vad jag måste lägga tid på nu. Skolgrejer.
