Det brast. Jag brast. Utan att ha något att gråta över, utan att veta varför, där under täcket i mörkret på mitt rum. Jag sa det rakt ut för jag ville att han skulle veta, och hans ord både hjälpte och gjorde gråten starkare av längtan efter just det han ville ge mig. Det hade hjälpt. Jag vet det helt säkert. Det var det enda jag behövde just då och alltid.
Någonstans irriterade det mig, det där att inte kunna kontrollera humöret och inte heller kunna överblicka det som uppenbarligen gjorde mig ledsen. I brist på annat tog jag fram den blå boken med mjuka pärmar och olinjerade blad och skrev. Efter en sida skrev jag slarvigt mitt namn och la ifrån mig den, övertygad om att jag fått ut det mesta av att skriva av mig. Tårarna fortsatte att rinna och jag att snora och efter bara någon minut var jag tvungen att ta upp boken igen och fortsätta.
Jag behöver den där konversationen, den där arenan som bara är min egen. Något jag skapar av och för mig själv. Kanske fattas det mig, det där att ha ett pågående någonting med mig själv. Har jag glömt bort hur man gör? Hur man gör mer än bara flyktigt reflekterar, kommer till korta men nyttiga insikter och bollar dem över en tallrik bambamat. Kanske måste jag sakta ner bara lite, hitta hem till mig igen.
Jag satt där och var oändligt tacksam över det jag vet att du skulle ge mig, och kände hur något liksom rann ut genom pennan jag höll i. Jag var lite som en ko som skumpar ut i hagen efter en regnig vinter inomhus, någon som hittar vad som är rätt och förundras över att ha funnit det, darrar lite för att ge sig hän. Ta klivet, och tas emot.
Av mig själv i det här fallet.
Någonstans irriterade det mig, det där att inte kunna kontrollera humöret och inte heller kunna överblicka det som uppenbarligen gjorde mig ledsen. I brist på annat tog jag fram den blå boken med mjuka pärmar och olinjerade blad och skrev. Efter en sida skrev jag slarvigt mitt namn och la ifrån mig den, övertygad om att jag fått ut det mesta av att skriva av mig. Tårarna fortsatte att rinna och jag att snora och efter bara någon minut var jag tvungen att ta upp boken igen och fortsätta.
Jag behöver den där konversationen, den där arenan som bara är min egen. Något jag skapar av och för mig själv. Kanske fattas det mig, det där att ha ett pågående någonting med mig själv. Har jag glömt bort hur man gör? Hur man gör mer än bara flyktigt reflekterar, kommer till korta men nyttiga insikter och bollar dem över en tallrik bambamat. Kanske måste jag sakta ner bara lite, hitta hem till mig igen.
Jag satt där och var oändligt tacksam över det jag vet att du skulle ge mig, och kände hur något liksom rann ut genom pennan jag höll i. Jag var lite som en ko som skumpar ut i hagen efter en regnig vinter inomhus, någon som hittar vad som är rätt och förundras över att ha funnit det, darrar lite för att ge sig hän. Ta klivet, och tas emot.
Av mig själv i det här fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar