Dopp i grytan

Det är dan före dan och kväll med lätt smältande snö utanför fönstren. På fönsterbrädan står två röda porslinstomtar och tittar milt på mig. Vill minnas att de är en present från mormor och morfar. Dessutom mitt enda egna julpynt, minus en tomte med kruka till kropp som min bror gjorde till mig på fritids för flera år sen.

Hur som helst, julkänslan lägger sig nu som ett fluffigt täcke över lägenheten när golven är tvättade, julduken struken och klapparna inslagna. I köket kokar risgrynsgröt på spisen, old fashioned så det visslar om det, skinkan åkte nyss ur ugnen och julskivan har för länge sedan stannat i spelaren. Det är rätt mysigt.

Granen var förresten det första juliga som trädde in här hemma. Vi var all i stämning och skulle klä den häromdagen. Min mamma utbrister glatt att åh, vi måste sätta på lite musik och så klickar hon igång lugna favoriter-skivan. Jag klädde granen till Milows “aayoo, won’t you sit down on top of me”. Stämning? Oh yes.

Har fått min första julklapp idag. Den var perfekt. Tack:)
Imorgon!

Veckans i-landsproblem III

Knökfulla butiker i äckliga köpcentrum som tar betalt för plastkassar utan att tala om det.

Under nollan

Känns bra att det är någon som vågar klicka i “'rätt dåligt”-rutan. Det kan behövas. Don’t overuse it though ;)

Det är så otroligt otroligt kallt att en kväll på stan framstår som kollektivt självmord förutsatt att det inte innefattar långkalsonger och dubbla jackor. Trots det ska det bli kul. Jag är äntligen på hugget och äntligen sugen på att gå ut.

Innan de planerna ska bli verklighet måste jag välja mellan att behålla skärp 1 eller skärp 2 eller ge mig själv båda i julklapp eller nåt.

Mitt november

Easy (verkar vara vettigt att förtydliga: det är en spellista, klicka)
Har gått varv efter varv under hösten. Kanske är dags att fixa en ny?

Det fladdrade i gardinen

Hon stannade på tröskeln till sovrummet. Tyst, som alltid nu för tiden, orolig att störa något hon inte visste pågick men samtidigt oförmögen att inte ge vika för sitt brännande behov av att kliva över tröskeln och gå in.

Hon satte sig på sängkanten och rummet förblev lika tyst som hon. Ljudet av lekande barn letade sig in genom det vidöppna fönstret och la sig tillrätta i solen på fönsterbrädan medan hon satt orörlig vänd bort från det. Det låg någon ironi i luften. I att det var vackert och vårigt och stilla utanför huset, att livet där fortsatte som vanligt fastän det stannat upp på insidan.

Hon blev sittande så en stund. Lyssnade frånvarande på livet som pågick på lekplatsen medan hon tittade på stillheten i sängen. På den ofattbara oro som låg inkapslad i ett tillfälligt lugn. Ofattbart och onåbart. Hon ville inte väcka och inte störa men önskade att hon gjort det.

Istället reste hon sig, drog bort en hårslinga ur ansiktet och stod så vid fotänden på sängen en stund. Det rusade i huvudet av saker att tänka men allt rörde sig för långt från henne för att hon skulle kunna fånga det. Det fanns ingen överblick och inga tankar för henne att formulera. Hon drog ut på stunden innan hon vände och gick ut, lika tyst som hon kommit.

Veckans i-landsproblem II

Minimala glödlampor som är skitjobbiga att orka handla som får julstjärnor i modern modell att se osymmetriska ut om en av dem fattas.

Jag verkar inte kunna säga något alls

Tröttheten vill trycka sig ut genom svidande ögon och kroppen avbryta minsta rörelse i arg protest, låt mig snälla bara få ur mig något vettigt så jag kan somna på en arm någonstans långt från där jag är.

Nynnar. Trouble – Coldplay

Bär ner mig till sjön

Ibland vill man för mycket. Istället kommer man knappt någonstans. Blir galen på det.

Igår gnuggade jag nässköljaren torr med en handduk, och dess böjda form fick det att se ut som om jag polerade en orientalisk andelampa. Fick panik. Hur skulle jag komma fram till de tre vettigaste, mest omfattande, högst prioriterade önskningarna mitt i hänförelsen av att se en halvtransparent ande fylla badrummet?

Näsrensaren förblev röd och stel och tom, så när som på ett par droppar varmvatten, och jag stod kvar med inget mer än en fuktig handduk och ett gäng oformulerade önskningar.

Veckans i-landsproblem

Toapappersrullehållare som sitter i en ur toastolen sett obekväm vinkel.

December 1st

Äntligen blev det kallt. Äntligen blå himmel, kyla och vinterlukt. Inget mer regn nu, ska vi säga så?

Det här är med största sannolikhet inte speciellt läsvärt, men ja. Jag blev färdig alldeles för snabbt imorse och insåg på väg till bussen att jag inte alls var intresserad av att komma för tidigt till skolan, inte alls sugen på att varken sätta mig på en svettig buss eller inomhus i skinnsofforna vid skåpen. Jag ville helst av allt promenera i kylan och fortsätta andas den vintriga luft jag redan blivit hög på. Så jag hoppade på den älskade 95:an som kom åkande löjligt lägligt och gick av vid marklandsgatan. Snilleblixt; jag borde promenera därifrån till botaniska och ta vagnen därifrån.

Det börjar bra. Svalt och fint och allt det där, gamla minnesbilder från friidrottstiden när jag promenerar från spårvagnsspåren åt träningshållet längs med buskaget invid spåren. Isigt och frostigt och vackert. Ah just det ja, det är stopp här. Lugnt, bara att gå tillbaka en bit och ta cykelbanan istället. Förlåt, men det lät som fan från motorvägen och var inte speciellt mysigt längre. I mina försök att inte vara i vägen för de cyklar som svischade förbi emellanåt råkade jag gång på gång stöta till de vassa nypongrenarna. Kallt var det också. Och inte längre charmigt kallt as in första december, utan bitande, snorframkallande kyla som ger sig på det där ömtåliga på öronen med irriterande entusiasm. På något sätt var det ändå värt det.

Varför blir det alltid bråttom i slutändan? Snälla högre makter, låt kvällen bli bra.