Den nästa

Jag sitter och fixar med en ny blogg att ha på andra sidan jorden. Det är skitsvårt. Någon har kommit på att man ska kunna customise:a precis allt vilket får min nuvarande att se fruktansvärt banal ut. Det tänker jag strunta i. Att tvingas ta ställning till varenda eländig kvadratcentimeter är krävande och inget jag går in helhjärtat för. Men lite kul är det.

Öh

Lördagskväll och jag sitter ensam vid köksbordet med en tallrik värmd mat framför mig och glor på min spegelbild i rutan mitt emot medan två värmeljus som ingen släckt sen de åt middag kastar skuggor på bordsduken. Jobbdagen värker lite i kroppen och jag blåser på kycklingbiten innan jag stoppar gaffeln i munnen och knappt har jag formulerat ett par deppiga meningar i stil med dessa i huvudet förrän min bror kommer insmygandes och slår sig ner framför spegelbilden jag hittills glott på. Och det värmer lite. Vi pratar om hans skola och en tjej han träffar och annat som jag inte minns och jag undrar om han väljer att hålla mig sällskap för att han snart inte kan det längre. Annars är hans stunder vid matbordet nämligen så korta som möjligt, bortsett från de gånger vi sitter kvar länge och sjunger fåniga påhittade sånger och kompar oss själva med kreativa ljud och trummande slag i bordsskivan.

Han tjatar förresten på mig om att få en massage jag är skyldig honom. Sin massage kallar han den. Det råder skilda meningar om huruvida denna massage ens existerar men turerna fram och tillbaka har varit så många genom åren att hoppet om att reda ut de verkliga omständigheterna för länge sedan har slocknat. Förr om åren användes en stunds massage som muta alternativt utpressning i olika syskonliga tvister och jag blev tydligen skyldig honom en halvtimmes sådan innan min födelsedag, förra året, och sen ännu en innan min nästa om jag inte hann ta körkort. Den senare slopades då utsikterna om att faktiskt hinna ta körkort inte var speciellt goda men enligt min bror innebar det att jag istället är skyldig honom, inte en halvtimmes, utan en hel sketen timmes massage innan jag åker till Vietnam. En stund kan han få, det är jag säkert skyldig, men orden “timme” och “massage” har aldrig kommit samtidigt ur min mun – det garanterar jag.

Sista veckan av mitt liv

En lätt panik kommer smygandes ibland när jag ser efter vilket datum det är eller när jag pratar framtid med Beth vid glassboxen eller när jag har för lite annat vettigt i huvudet. En lätt panik över att inte kunna styra, att helt enkelt följa med i det tempo den närmaste veckan väljer för mig utan att kunna hindra det definitiva i ett lyftande flygplan. Jag är inte rädd men döskraj och troligen mer förväntansfull och upprymd än jag någonsin tidigare varit.

Det viktigaste är klart. Flygbiljetterna bokade, visumstämpeln för tusen kronor är inklistrad i det alldeles färska passet, vaccinet pulserar runt i blodkärlen och mina vänner kommer hit imorgon så jag kan försäkra mig om att se dem en sista gång innan resan. Mycket annat är inte lika klart men kanske lika viktigt. Packning till exempel. Packning framför allt.

Förutom paniken går det heller inte att undgå de stora dramatiska tankarna. Vad väntar? Vem kommer jag hem som? Till vad kommer jag hem? Kommer jag hem? Omtumlande och härligt. Och något helt nytt.

Såhär,

Jag läste de sista sidorna i Underdog på din säng, utan sänglampa, med ryggen lätt vriden för att få ljuset att falla rätt på bladet framför mig. När mina armar kliade fick du mig med en bestämd uppmaning att dra mina händer därifrån och ilskan över hur skönt det var att klia och att jag inte stod emot var enorm och fick mig att lägga mig med pannan i madrassen och underarmarna framför mig där jag inte kom åt dem. Ögonen tårades av utmattning och ilska och besvikelse och du såg det och strök mig över ryggen och pussade på mig. Du frågade om jag inte kunde lägga mig hos dig, med kroppen på sängen och huvudet i ditt knä på skrivbordsstolen och det gjorde jag. Armarna la jag längs med kroppen för att den röda huden i armvecken var för öm för att kunna böja. Jag vred in ansiktet mot din mage och Superman-tshirt och tårarna stoppades av det blå tyget och av dina händer som höll om mitt huvud och smekte mitt hår och mitt ansikte utan att sluta. Du gjorde mig trygg och lugn och på något sätt rymmer du all tröst och trygghet jag behöver.

Du är allt som behövs.

Lämna

Page 143

She turns to you now, and with a look of utmost seriousness and conviction in her eyes, she sets forth her definition of love, wanting to know if you share her opinion or not. Real love, she says, is when you get as much pleasure from giving pleasure as you do from recieving it. What do you think, Adam? Am I right or wrong? You tell her she is right. You tell her it is one of the most perceptive things she has ever said.

Idag eller imorgon

Nu när det mesta har ändrat sig och det som förut kunde kallas vardag inte längre gäller har jag märkt att det trots allt vuxit fram något annat som närmast kan liknas vanor, trygghet eller sammanhang. Något att hänga upp tillvaron på, något att planera efter och utgå ifrån. Kanske inte det väntade men sen när blir något någonsin som man trott?

Den här sommaren blev åtminstone inte som jag trott. Inte minst trodde jag att det skulle ligga en sommarkänsla över den, men icke. Vet inte om det beror på brist på de traditionsenliga resmålen (Vassbotten förtjänar ett hedersomnämnande) eller på bad eller om det faktum att det faktiskt inte är ett sommarlov har gjort sitt. För sen efter skolan slutade har tiden mest tjänat som en mellanperiod, mest en ram inom vilken jag tjänat och sparat pengar och hängt lite med några vänner på lediga dagar.

Men, som sagt, även i den gröt som sommaren inneburit har det alltså formats någon typ av sammanhang. Spontana träffar med Emma innan och efter jobbet, långa stadspromenader med Stephan, kaffemornar med Jesper, skratt och svett på jobbet och ett och annat dygn i armarna på min kärlek har trots allt utgjort en vardag. En rätt trivsam vardag. Jag undrar hur hösten och vintern i en annan del av världen kommer se ut.

Det börjar dra ihop sig.

Något eget