Ingen rubrik

Förutsättningarna var egentligen inte de bästa. Hattdekorationer inhandlade, prov skrivet, mötet avklarat och blodsockret i botten. Pappa kokade makaroner som jag insåg att jag längtat efter och Hal och jag promenerade i det disiga solskenet. J mötte oss på cykel. Det såg somrigt och enkelt ut och jag ville leda cykeln upp för backen för att känna mig fri och frisk intill vitsipporna. Det klirrade från cykelkorgen och vi ställde in flaskorna i kylen medan vi kämpade oss igenom tio sidor om stress i psykologiboken. Vi blev fler och det blev allt svårare att koncentrera sig på boken till musiken som skar sig med gitarrspelet från vardagsrummet men det var mysigt och spontant och anspråkslöst.

Efter en stund i bastun skyndade vi upp och ut på altanen och la oss under den ljusblå himlen och tittade på de två enda synliga stjärnorna. Det var ljumt och kroppen ångade från under handduken. Jag kände mig avslappnad. Nästa gång vi kom ut såg jag karlavagnen och vi åkte rutschkana på lekplatsen intill. Det var inte kallt men fötterna var ovana vid sand och asfalt. Torsdagskväll.

Bäst av allt är lugnet. Att vardag känns så långt bort. Att jag ska åka till honom imorgon, äntligen. Jag längtar så otroligt.

Rymd

Det var en såndär spökig kväll ikväll. Vi tog med oss hunden ut i blåsten, han ställde sig trotsigt med kopplet sträckt rakt genom hallen och ville stanna inne. En brödbit senare slog vi igen grinden bakom oss och gick nerför backen. Det var varmt och mörkt och blåsigt. Den där känslan av att rymden är så långt ner, som om den vanliga logiken och de vanliga lagarna liksom inte gäller utan istället lämnar plats för nästan vad som helst att hända.

Espresso House har en samling böcker som del av inredningen. De står utspridda bland udda prydnadssaker på vita hyllor mot tegelväggen och ser slitna och lästa ut. Jag tycker om tanken på att människor som passerar kan plocka ner dem och läsa ur dem, ta del av dem. Tycker om idén att det är boken som är stilla och människorna som rör sig. Nu pratar vi dock plastig cafékedja. Det säkert ingen som läser dem, men det spelar ingen roll. Jag tänker så ändå.

En av dem hade svart omslag med texten “Universums mysterier” eller “Universums stora frågor” eller nåt sånt. Inuti fanns illustrationer av planeter och tidvatten och stjärnnebulosor. “Frågor om universums början och slut och om vad som händer i stjärnor och mellan stjärnor har allid ställts”. I den tunna boken fanns svaren. Jag hade tyvärr inte tid att upplysas. Får bli nästa gång.

Däremot ska vi läsa Hundra år av ensamhet till någon torsdag där på vårkanten när vi är de enda som inte ännu har tagit studenten. Imorse på bussen pressade jag mig igenom de första 15 sidorna. För små bokstäver men rätt okej läsning. Det är samma spökiga, mystiska känsla över den sydamerikanska miljön som beskrivs som över Askimskvällen. Naturliga inslag varvas med halvgroteska. Och det knyter till i magen av att läsa om mannen som smälter ner sin hustrus arv under alkemistiska former med en fastsmält massa på kittelns botten som enda resultat.

År 1 e.PA.

Jag inser att jag längtar tillbaka hit. Trodde inte att jag skulle kunna känna så, men det gör jag. Faktiskt.

Det funkade inte att skapa nytt för att komma undan skrivprestationsångest, inte heller verkar ren avhållsamhet fungera speciellt bra. Idag när jag av en slump skrollade mig igenom mina ord ihop med Hal kände jag mig plötsligt lite protektionistisk. Lite som om jag ville värna om den här platsen, för jag tänker kalla den plats. Och det var nästan lite projektarbetskänsla över det, ni vet, den här “detta har jag producerat”.

Kanske är det post-pluggsvacka som gör sig påmind i dagarna efter projektarbets-inlämningen och får mig att nostalgiskt vilja återvända hit, eller så är det första dagen i min kaffefria vecka som rubbar balansen. Vad vet jag?

Hur som helst uteblir mina tänkta rader om att “jag har gett upp det här”. På ett villkor förstås. Men det tar vi en annan gång.