When September Ends

Sov på saken och sen är du där.

Stilla svallet

Med ett knyck på handleden tippar jag flaskan, lutar huvudet bakåt och sväljer gång på gång tills ett dovt eko vittnar om att den är tom. Trots att vattnet stått sen igår är det kallt och rinner som en befriande kyla genom halsen på mig och ner i magen. När det stannat där kan jag inte känna det längre.

Jag är som unge Werther! utbrast hon

När jag öppnar ytterdörren och kliver in tittar han fram från bakom köksskåpet och ler mot mig. Han sitter på en stol med böjd rygg, lutad över ett konstigt låtande lådformat maskineri av svart plast. "Hej, jag demolerar papper!" hojtar han entusiastiskt innan han på nytt vänder sin uppmärksamhet mot den bullrande lådan. Han matar pappersbunt efter papperbunt genom springan för att sekunderna senare se dem komma ut som strimlor, och tillägger lika glatt att "Den kan bara hålla på i två minuter i taget, sen måste den stå och pysa och vila lite." En pappersstrimlare, ännu ett av min pappas denhärvarinteallsdyr-fynd från Claes Olsson. Eller var det Elgiganten? Eller Rusta? Coop? Åtta papperskassar senare drar han nöjt med sig husets cornflakesätande tonåring till återvinningsstationen.

"Kan hon vara extra flummig?" Jag trodde inte det heller, men jo. Man ska alltid göra saker man inte hinner när man har mycket annat att göra först. Särskilt när hon är sådär rolig och spontan och klok och full av ironisk självinsikt på samma gång. Väldigt inspirerande och framför allt - hysteriskt underhållande.

I could write it better than you ever felt it

Bokmässan var full av folk, är fortfarande med all säkerhet, och en ren upplevelse av det göteborgska viset att knö. Precis som i torsdags var det kändisspaning på hög nivå och nu kompletterades den mysige Björn Hellberg med Margot Wallström, Herman Lindqvist och en av de roligare snubbarna från faktaslamet. Inte illa. Vi är Stockholm i hälarna.

Men. Det var egentligen inte alls det jag satt och tänkte på nu utan de tre timmarna i trängseln fick mig att tänka på ord. Ord och språk och formuleringar och allt sånt där. Underbart, visst är det?

Och medan jag - efter att ha fått påminna busschauffören om att öppna dörren för mig - promenerade hemåt sjöng någon på gapigt amerikanskt vis i örat på mig att "I could write it better than you ever felt it". Shit vad sant.

Ofta är det så för mig, jag läser vad någon har skrivit och slås av hur rätt de träffar. Beskrivningen kan vara bildlig men ändå skildra det verkliga fenomenet så bra att den överträffar känslan. Identifierar den på ett sätt jag kände men inte kände till.

23.47

Klart jag hinner, springer man till bussen hinner man alltid. Min livsfilosofi. Klockan är bara nästan för mycket och jag rafsar åt mig mina saker, placerar en slarvig men öm puss på deras kinder, en sån där som tanter skriver in till GP och stör sig på, och kastar sedan på mig min jacka och försvinner ut med ett hejdå över axeln.

Jag ser nästan fram emot att springa. Det är som om utmaningen triggat mig. Möjligheten att återigen få styrka min teori om att man alltid hinner till bussen ligger som ett stundande lyckorus någonstans i botten av min mage och pulserar nu ut i kroppen medan jag springer där lycklig i halvmörkret. Det är skog på min vänstra sida och väg på den andra. Löven prasslar under skorna jag knappt knutit och luktar oförskämt gott av höst och av sval luft. Luft som förresten rinner sådär skönt längs med kindbenen. Jag får till och med vänta vid hållplatsen.

Ge mig

Ge mig mod att ändra det jag kan förändra, kraft att acceptera det jag inte kan förändra och förmågan att skilja dem åt.

Bibelcitat, visst är det? Jag har märkt att det finns otaliga variatoner på dessa rader, men det är den här versionen som etsat sig fast sedan jag läste den på Ln:s anslagstavla en nyårsafton för länge sen. Redan då tyckte jag om vad meningen sa, jag tyckte att formuleringen gav den sånt oväntat djup och att de sista orden var en enorm avstamp till något mer utöver en annars så enkel mening. Är det inte just i de sista orden som utmaningen ligger? De säger att det inte räcker att agera. Vi är tvingade att också reflektera och värdera.

Jag har två saker på hjärtat och behöver lämna mina vanliga halvironiska verklighetsskildringar om än bara för en stund för att uttrycka det jag tänker. Dem jag upphetsat gestikulerat över diskussioner med idag kommer tycka att jag överdriver en enkel händelse, men det handlar egentligen inte alls bara om det. För det första är det svårt, det där med att skilja på lägen då vi kan förändra situationen och lägen då vi inte kan påverka det som sker. Ofta vill vi tvärt om. Vi vill tro oss vara maktlösa inför det vi inte orkar ta tag i och försöker samtidigt förtvivlat att ändra på det vi inte kan styra.

För det andra undrar jag vad en värdering är. Är det vad vi formulerar som våra principer, vårt sätt att se på människor och vår mall, vår modell, för handlande? Eller handlar det inte om vad vi formulerar, utan om vad vi gör? Kan något kallas värdering innan det ligger i mer än vår föreställning, innan det också ligger i vår handling? Eller blir det något annat då? Och kan vi i så fall å ena sidan ha en värdering, å andra ett sätt att välja vårt handlande utifrån? Som jag önskar att de två alltid vore de samma. Men det är inte så enkelt.

För vad gör vi när vi ställs inför situationer där följandet av våra värderingar prövas? Åtminstone ibland skapar vi oss en jävla massa ad hoc värderingar, obestridliga tillägg till de ursprungliga. Vi rättfärdigar ett snedsteg från vår uppfattning om rätt och fel genom att ta in orättvisa omständigheter, kassa förutsättningar och andra människors handlande i beräkningen. Plötsligt ändras handlingarnas karaktär så mycket att de helt får lov att frångå allt besläktat med vår magkänsla och helt enkelt vara fel enligt vår uppfattning. Men! Genom våra nyskrivna paragrafer för undantag blir de ändå rätt. Det är inte längre vårt ansvar och vårt fel, utan det andra har gjort sätter plötsligt ramen inom vilken vi har möljlighet att välja. Allt utanför den är tyvärr, hur gärna vi än "egentligen" hade velat välja det, inte ett alternativ längre. Vi är inträngda i ett hörn och lämnade med det enda valet att vara själviska. Och visst är det så att man ibland tvingas kompromissa, tvingas göra det bästa möjliga av en situation, göra det som ligger närmast det rätta eller det man egentligen vill. Men aldrig någonsin är man utan val.

They were singing with their eyes closed

Klockan är kvart i fyra. Med en regndroppe rinnandes längs med näsryggen kliver jag över tröskeln och slår igen dörren bakom mig, vrider om låset och slänger, eller lägger hårt, den gula tygpåsen jag kommit över på bokmässan i en blöt hög ihop med min trogna skolväska som det senaste året haft ett antal näradöden-upplevelser men överlevt dem alla. Det är en befrielse att kliva ur skorna, dra av sig jackan och plantera sin gluteus maximus i ena änden av soffan och lyssna på ljudet av tom lägenhet.

Om det är någon annan på kringliggande våningar som också valt att viga sin torsdagseftermiddag åt att lyssna på tystnaden förstörs denna syssla troligen en stund senare. Efter att ha dräglat över en snygg frisyr i Australia's next top model tröttnar jag på stillasittandet, trotsar nördfaktorn och sätter på Absolut Lugna Favoriter vol.2 CD 2, låt 16. Och sen sjunger jag. Högt som fan. Stående till och med, sådär powerbaladigt som Sarah Dawn Finer gör fast med snäppet sämre röst såklart och inte fullt så fyllig byst. Jag känner mig nästan syndig som står där i min ensamhet med stängda ögon och tar i nerifrån munkcentrat till en låt av Björn SKIFS från 2005 års samlade lugna favoriter. Det blir liksom inte lägre än så.

Jäspande munken omfamnar månen

Det är skitväder och alltså höst på allvar. Eriksberg har pimpats för att imponera på EU-ministrarna; någon har satt snygg belysning på det berömda skeppet som ligger inne, hissat en flagga för varje land på kajen och tvingat oss vanliga dödliga att promenera längre till bussen i regnet.

Då känns det motigt att ha 67 kronor på kontot att handla pälsmössa för som skydd för det tilltagande rusket. Hell, jag kunde inte ens betala för mig på apoteket i eftermiddags. Det har aldrig hänt förr. Mitt konto överlever allt. Trodde jag, det har alltid gjort det. Vilket datum är det nu igen?

Men! Under dessa ack så hårda omständigheter (tisdagar är schemadagen från underjorden, jag har officiellt rätt att vara butter och överdriva) finns det mot all förmodan ändå ljusglimtar, små bollar av hopp att ta till i stunder av selfpitty.

Den första är självskriven; min Batmen crema. Denna vackra skapelse i tubform (och en väl tilltagen sådan, storleksmässigt) med spansk innehållsförteckning hjälper mot allt på huden som har fel färg eller struktur och som kliar eller gör ont eller inte känns alls. Åtminstone inbillar han och jag oss det. Oavsett vilket, Batmen crema kommer till och med ut ur tuben på egen hand. Jag skruvar bara av korken och tar ett djupt andetag ("och låter på inandningen munken omfamna månen... sådärja") och när jag sedan andas ut med näsan tar den jäspande munken med sig månen ner, långsamt, mot magen där mitt centra (tydligen) sitter och Batmen har tryckt fram en liten korv av vit crema åt mig. Kan man ha det bättre?

Jadå bättre än så blir det. Jag får inte glömma mitt fritidskort! Blått och platt och glatt tillåter det mig att åka till regionens ände och tillbaka klockan fem en lördagsmorgon utan nattaxa (eller det vanliga rånet till pris) om jag så önskar. Nej visst ja. Det gick ut igår.

Äh det kanske var så illa som jag trodde? Jag menar inte nog med det har SJ rånat mig på min största och varmaste boll av hopp och lämnat mig utan vettig anledning att somna sent, fast med ett renare skrivbord. Jag vet vad ni tänker; frukta icke. Och det gör jag inte heller. Bollar rullar och Göteborg är trots allt neråt. Som tur är behöver jag inte vänta länge.

Summan av kardemumman, varken sadistiska schemadagar eller fantasifullt döpta ki-gong övningar som exotiskt inslag på medelpasset kommer åt mig när det väl gäller. Ja man klarar allt. Och jag har Batmen crema så det räcker till oss båda.

Då gör vi såhär

Ett smalt pappersark, den svarta pennan och det välbehövda samlade tänkandet. Tre nedtecknade klockslag och jag fungerar på nytt. Hur visste du det? Jag är ineffektiviteten personifierad när jag verkligen vill vara något annat.

Upp

I ett virvarr av mjuka armar och lugna andetag ter sig dagen så mycket långsammare än den är. Trots att timmarna rusar förbi medan jag stannar kvar där lite längre, är bilden av det som ligger framför mig knappast kortare än en evighet. Ögonblicket är lika avstannat och lugnt som det som kommer efter. Dagen är lika ny nu som när jag vaknade.

Med mera

Jag är så fruktansvärt lycklig. Tack.

Syfte.

Det har varit en händelserikt händelselös dag denna soliga septemberonsdag. Jag har ännu en gång insett min svaghet för att vakna till vackra rader och ett vackert namn på displayen, jag märkte att träden som nyligen ändrat färg nu mest bestod av röda, alldeles runda bär och jag slogs av hur mycket jag saknar att få bry mig om henne sådär som vi två brukade bry oss om varandra.

Jag har lärt mig nya regler för förkortning och förlängning av rationella uttryck, jag fick äntligen ringt ett samtal som gjort anspråk på dyrbara tre minuter i flera månader och jag kickade mitt tidigare jags ass genom att slå rekord på konditionstestet från helvetet.

Min bror har bakat kladdkaka att fylla mitt bottenlösa hål till mage med, ljusen i ljusstaken har återigen brunnit ner och luften som kittlar mina underarmar från det öppna fönstret känns befriande frisk och sval.

Jag har upptäckt ett ord som jag älskar. En klar kandidat till min imaginära kinesiskateckentatuering.

Zäta sa...

Och jag tycker hon skrev så vackert;

"...Jag bygger ett hus

Formar och anpassar

Försöker skapa trygghet

Omfamnar dig med hela själen

Vaggar dig i takt med livet

Håller fast dig mot min kropp och står

kvar i stormen..."

95:an

Buss 95 mellan Frölunda Torg och Marklandsgatan är tantig. Den är så fruktansvärt tantig att man bara klarar den korta sträckan den kör innan man måste av och andas frisk, parfymfri luft. Bussen kör en knapp kvart längs med en väg kantad enbart av bostäder av olika slag samt ett kvarterstorg som Gud glömde (så när som på ett lysande, billigt, konditori). Det är just bristen på spännande destinationer längs med vägen som avgör typen av passagerare. Som tidigare nämnt är tanter vanliga sådana. Tanter med matkassar, tanter med rullväskor, tanter med gubbar; alla på väg till sina lägenheter på eftermiddagskvisten lagom tills Västtrafiks gratis pensionärstimmar är över för dagen. Varför skrev jag förresten västtrafik med stort V när de är så långt ifrån att förtjäna det.. Yes, och utöver tanterna och deras välkammade gubbar återfinns också mesige ungkarlen på 95:ans turer. Han är en ung, det tar emot att kalla honom man,.. person, med ryggsäck och anspråkslös aproach som sitter med händerna i knäet och väntar på att få gå av. Just så, väntar på att få gå av.
Det bästa med 95:an är att om man åker vid andra tider än tidig eftermiddag (då tanterna är på väg hem från ICA) eller aningen lite senare eftermiddag (när mesige ungkarlen slutat föreläsningarna på Chalmers), då har man med all säkerhet turen att vara helt, helt ensam i den blå hjulförsedda lådan.

Och jag vill bo i dina kläder

Det har blivit höst. Det luktar och det syns. Träden längs med vägen till bussen har skiftat från djupgrönt till grönbrunt och intill buskarna som kantar trottoaren ligger nu större små drivor av löv än tidigare. Eller kanske är det bara jag som letar tecken. Det är fortfarande för tidigt i september för tjockare jacka eller ens halsduk, men jag längtar så det värker efter det och efter stickade tröjor. Jag längtar efter kyla. Den där svala, klara höstluften som känns frisk fastän solen skiner.

Du, PS.

Jag klarar inte av att se PS. I love you

Nästan pinsamt. Eller inte nästan, det är pinsamt. Trots att filmen inte är bra, inte har någon vidare story att tala om och knappast kan kallas berörande i en djupare mening så tål jag den inte och klarar inte av tanken.

Lägen då spenderarbyxorna skaver i grenen

Visst är vi många som ligger där och guppar i något slags ekonomiskt mellanläge? Vi har antingen misslyckats med att hitta jobb eller helt undvikit risken att göra det genom att inte ens försöka, så vi ägnar oss istället åt occasionalt barnvaktande, skjortstrykande eller tråkigt men uppskattat kontorsstädande vilket lämnar oss med studiebidraget som största slash enda inkomstkälla. Vi har det egentligen inte dåligt, men vill trots det helst slippa släppa taget om våra ömt älskade (elektroniska) hundralappar vid fel tillfällen. Espressohouse, berusningsdrycker eller rea av valfritt slag ingår aldrig i dessa fel tillfällen men, utan någon som helst hänsyn till vår ack så random ekonomi dyker ändå otroligt ovärda situationer upp och gör anspråk på vårt levebröd.

Det man helst av allt vill slippa betala för men ändå aldrig kommer undan:

1. Kollektivtrafik - allas förstasvar, då det inte finns någon som undgått den lidelse västtrafik innebär och sättet på vilket de medvetet och mycket sadistiskt vill förpesta våra liv. Det är omotiverat dyrt, kass kvalitet, tråkigt och, visst ja, dyrt.
2. Utökning - se punkt 1.
3. Hundrakort - en del bor i fel zon men har fest ändå. Se punkt 1.
4. Tamponger - go buy bomull i färgglada paket. Behöver absolut ingen vidare motivering.
5. Dricka ute - okej jag ändrar mig, dessa typer av drickor måste stå med på listan (förutsatt att de köps ute). Vansinniga priser. Tacka vetja charterorter.
6. Skolböcker man råkat (mer eller mindre) tappa bort - ofta de är värda 275 kr egentligen?
7. Zovirax - bläh.
8. Mobilräkning efter en utlandssemester - hmm, vad är det egentligen som kostar?
9. Nylonstrumpor - de håller i vad, två timmar? Brukar gå sönder lagom tills man börjar tänka på att börja förbereda för att börja gå till stället man ska till.
10. Godis från videobutiken - de få tillfällen då man unnar sig en hyrd film istället för tv4 kurrar det alltid lite extra i magen efter något färgglatt med konserveringsmedel i, vilket på dessa platser är belagt med någon slags straffskatt..