Klart jag hinner, springer man till bussen hinner man alltid. Min livsfilosofi. Klockan är bara nästan för mycket och jag rafsar åt mig mina saker, placerar en slarvig men öm puss på deras kinder, en sån där som tanter skriver in till GP och stör sig på, och kastar sedan på mig min jacka och försvinner ut med ett hejdå över axeln.
Jag ser nästan fram emot att springa. Det är som om utmaningen triggat mig. Möjligheten att återigen få styrka min teori om att man alltid hinner till bussen ligger som ett stundande lyckorus någonstans i botten av min mage och pulserar nu ut i kroppen medan jag springer där lycklig i halvmörkret. Det är skog på min vänstra sida och väg på den andra. Löven prasslar under skorna jag knappt knutit och luktar oförskämt gott av höst och av sval luft. Luft som förresten rinner sådär skönt längs med kindbenen. Jag får till och med vänta vid hållplatsen.
Jag ser nästan fram emot att springa. Det är som om utmaningen triggat mig. Möjligheten att återigen få styrka min teori om att man alltid hinner till bussen ligger som ett stundande lyckorus någonstans i botten av min mage och pulserar nu ut i kroppen medan jag springer där lycklig i halvmörkret. Det är skog på min vänstra sida och väg på den andra. Löven prasslar under skorna jag knappt knutit och luktar oförskämt gott av höst och av sval luft. Luft som förresten rinner sådär skönt längs med kindbenen. Jag får till och med vänta vid hållplatsen.
1 kommentar:
Jag lovar att du har ett avtal med västtrafik som säger att om du springer väntar dem på dig. Ingen annan hinner. :P
Skicka en kommentar