Group dynamics, stage 5

Och för att gå från en seriös ton till en annan; jag har aldrig upplevt en gruppkänsla som den i Spanien! Jag behöver skriva om det för att jag inte fullt förstår hur det hände. Det mest otroliga var att alla delade samma känsla och att alla faktiskt (det händer ju trots allt rätt sällan) på riktigt trivdes och fungerade ihop. Och nu när vi sitter och kurar i varsitt land cirkulerar något slags mail där alla tio skriver vad som händer på dagarna och beskriver hur det känns att ha varit del av det stora "oss" vi hade därnere, antagligen för att slippa släppa taget om det helt, och vår chairperson skrev precis;

"To conclude this mail, I know I've said that several times before, but still after returning home I have not changed my opinion - you formed the best team I've seen in my life and still something magic is happening as you just constantly try to avoid the last stage of group dynamics (the departure). I keep questioning and analysing why, but I don't seem to reach any conclusions so I just have to accept John Nash's famous sentence, that 'It's only in the mysterios equations of love where any logic can be found'."

Det krävs inte mycket

Jag tycker inte om känslan av att det har hänt mycket som man borde men inte har skrivit ner. Det stressar mig på nåt sätt när det finns saker att säga innan man fortsätter, särskilt om man egentligen inte orkar gå tillbaka och ta upp dem. Men vad säger att jag måste? Så, nu, just nu, sitter jag i en tyst lägenhet vid ett soligt skrivbord och känner mig lugn. Väldigt lugnt faktiskt.

På tal om lugn, i Spanien häromveckan tog jag och min grupp en powernap där nån gång efter frukost (lagom tills man faktiskt kommit igång och vaknat, men hur som helst) ute på gräset. I skuggan från ett gäng träd la vi oss i en udda formation med huvudena på varandras magar, tysta och med stängda ögon. Först oroade jag mig för att mitt huvud skulle vara för tungt mot den andres mage men när jag insåg att det som i sin tur låg nere vid min höft inte alls var till besvär slutade jag bry mig. Jag vilade nacken och lät huvudet röra sig upp och ner när magen under det lyftes och sänktes i takt med andetagen. Först var det alldeles tyst, sen fnittrade ett par i andra änden av kroppsormen och sen var det tyst igen. Fast jag blundade kunde jag känna solen spela över ansiktet när träden rörde sig och, skitsamma om jag blundade eller inte, känna de myror som kröp på armarna, på kläderna och sen innanför dem.

Vi hade blivit tillsagda att antingen tänka på allt som var positivt just då, allt vi var nöjda med och allt som fick oss att må bra, eller inte tänka alls. Jag ville inte tänka alls. Det var allt annat än lätt och jag försökte att åtminstone inte låta samma tanke stanna i rampljuset för länge och tja, det gick väl okej. Lite längre bort hördes röster från folk som gjorde övningar, glada, ropandes, koncentrerade. Allt var så stilla. Personen med magen jag låg på andades otroligt tungt och somnade efter ett tag med små ojämna snarkningar. Ingenting kunde komma åt mig när jag låg där, ingenting kunde störa eller oroa mig. Ingenting kändes förutom tanken på honom där hemma, myrorna mot huden, hjärtslagen under huvudet och vinden i den ack så eftertraktade skuggan. Det var en förvånansvärt stark upplevelse av gemenskap och trygghet. Och av total bekymmerslöshet.

Trying To Throw Your Arms Around The World

Ja okej det var magiskt, och det trots att jag aldrig ansett mig vara ett U2fan. För mig har de alltid varit det där bandet som andra visste mycket mer om än vad jag gjorde, ett gäng ovanligt fräscha män nära 50 vars näst intill odödliga hits spelas konstant på många håll. De var helt enkelt ett band jag inte kände någon direkt samhörighet med. Jag upptäckte nu i efterhand att jag hade rätt många av deras låtar och jag vågar gissa att det är min U2fanatiker till vän som försett mig med en solklar majoritet av dessa. Och faktiskt, de låtar jag råkat lyssna lite mer på har jag kommit att tycka rätt bra om. With or without you, One, Stuck in a moment you can’t get out of, Beautiful day, Ultraviolet och If God will send his angels hör väl till de där radioplågorna genomsnittssvensken fastnar för, fast samtidigt är de till stor del kärnan i deras musik. Oavsett vilket är de för mig ett perfekt exempel på ett fenomen. Det där med hur musik blir bra när man lyckas ta till sig den. När man associerar den med något eller någon, kanske till och med relaterar till den och, med risk att låta cheesy, för sig själv gör den till sin.

Det var det som hände med mig och U2 förstod jag igårkväll. Rysningen som gick genom kroppen när bekanta låtar satte igång avslöjade att jag kände något för dem. I ärlighetens namn var jag ganska likgiltig inför det jag inte kände igen. Det kanske är att svära i kyrkan men jag tyckte inte det var något utöver det vanliga. Fast när texter jag kände igen sjöngs av den där legenden till Bono på scen, ja, då kände även jag ett visst rus inuti. Känslan av att ord och musik som sagt något till mig tidigare nu pumpades ur strategiskt placerade högtalare på 360gradersscenens babygröna jättar till ben och sa samma sak igen var stundvis lätt överrumplande. Och något otroligt skön.

Tösen jag gick med var trots det på en helt annan nivå i sitt extas. Hon trotsade läktarens lama medelålderspar och deras brist på skrik och applåder mer än vad jag gjorde och stod där, lutad över räcket med armarna spontant viftande i uppriktiga hyllningsgester och sjöng med även i de delar av texterna hon inte kunde. Att se henne var härligt, hon var som en extra kanal genom vilken känslan i U2s musik kunde nå ut. Hon skrek textrader i mitt öra när hon märkte att jag inte kunde, såg till att jag inte skulle behöva avbryta mitt gapande på grund av det och när jag sedan lyckades hänga med såg hon ändå förvånad och imponerad ut. Med jämna mellanrum tog vi tag i varandra och kramade till, ibland stod hon med armen om min nacke och vi lyssnade, både tillsammans och själva, och jag var glad att det var just vi som prövade stämbandens förmåga tillsammans vid det svala räcket. Stuck in a moment you can’t get out of kommer troligen alltid att påminna mig om hur vi stod där ihop i ljuset från scenens jätteben.