Det kliar i skinnet

Det var blött i mitt ena öra av skrattårar när jag somnade i gårkväll. Min mamma är väldigt rolig.

Jag har nu upplevt nya nivåer av svett i ryggslutet när jag i sällskap av min(a) ryggsäck(ar) tog mig in till stan och jag har vinkats av av min familj vid tågstationen. Allt gick så fort. Jag hann tänka att “nu händer det” utan att för den delen förstå någonting av vad som hände. Lika bra det, jag hoppas att insikten om att jag ser dem igen först om ett halvår inte når mig.

I skrivandets stund sitter jag på halvsnabba InterCity mot Stockholm och hoppas att ingen sitter och sneglar på vad jag skriver från raden bakom. Jag är så fruktansvärt uttråkad och så fruktansvärt varm. Behovet av stimulans är enormt. Här har jag lyckats packa färdigt och rensa mitt rum och ge mig iväg på vad som troligen blir något att minnas resten av livet och så är jag fast i ett värmeosande baklängessäte på ett skramligt InterCity-tåg. Lame.

Den nästa

Jag sitter och fixar med en ny blogg att ha på andra sidan jorden. Det är skitsvårt. Någon har kommit på att man ska kunna customise:a precis allt vilket får min nuvarande att se fruktansvärt banal ut. Det tänker jag strunta i. Att tvingas ta ställning till varenda eländig kvadratcentimeter är krävande och inget jag går in helhjärtat för. Men lite kul är det.

Öh

Lördagskväll och jag sitter ensam vid köksbordet med en tallrik värmd mat framför mig och glor på min spegelbild i rutan mitt emot medan två värmeljus som ingen släckt sen de åt middag kastar skuggor på bordsduken. Jobbdagen värker lite i kroppen och jag blåser på kycklingbiten innan jag stoppar gaffeln i munnen och knappt har jag formulerat ett par deppiga meningar i stil med dessa i huvudet förrän min bror kommer insmygandes och slår sig ner framför spegelbilden jag hittills glott på. Och det värmer lite. Vi pratar om hans skola och en tjej han träffar och annat som jag inte minns och jag undrar om han väljer att hålla mig sällskap för att han snart inte kan det längre. Annars är hans stunder vid matbordet nämligen så korta som möjligt, bortsett från de gånger vi sitter kvar länge och sjunger fåniga påhittade sånger och kompar oss själva med kreativa ljud och trummande slag i bordsskivan.

Han tjatar förresten på mig om att få en massage jag är skyldig honom. Sin massage kallar han den. Det råder skilda meningar om huruvida denna massage ens existerar men turerna fram och tillbaka har varit så många genom åren att hoppet om att reda ut de verkliga omständigheterna för länge sedan har slocknat. Förr om åren användes en stunds massage som muta alternativt utpressning i olika syskonliga tvister och jag blev tydligen skyldig honom en halvtimmes sådan innan min födelsedag, förra året, och sen ännu en innan min nästa om jag inte hann ta körkort. Den senare slopades då utsikterna om att faktiskt hinna ta körkort inte var speciellt goda men enligt min bror innebar det att jag istället är skyldig honom, inte en halvtimmes, utan en hel sketen timmes massage innan jag åker till Vietnam. En stund kan han få, det är jag säkert skyldig, men orden “timme” och “massage” har aldrig kommit samtidigt ur min mun – det garanterar jag.

Sista veckan av mitt liv

En lätt panik kommer smygandes ibland när jag ser efter vilket datum det är eller när jag pratar framtid med Beth vid glassboxen eller när jag har för lite annat vettigt i huvudet. En lätt panik över att inte kunna styra, att helt enkelt följa med i det tempo den närmaste veckan väljer för mig utan att kunna hindra det definitiva i ett lyftande flygplan. Jag är inte rädd men döskraj och troligen mer förväntansfull och upprymd än jag någonsin tidigare varit.

Det viktigaste är klart. Flygbiljetterna bokade, visumstämpeln för tusen kronor är inklistrad i det alldeles färska passet, vaccinet pulserar runt i blodkärlen och mina vänner kommer hit imorgon så jag kan försäkra mig om att se dem en sista gång innan resan. Mycket annat är inte lika klart men kanske lika viktigt. Packning till exempel. Packning framför allt.

Förutom paniken går det heller inte att undgå de stora dramatiska tankarna. Vad väntar? Vem kommer jag hem som? Till vad kommer jag hem? Kommer jag hem? Omtumlande och härligt. Och något helt nytt.

Såhär,

Jag läste de sista sidorna i Underdog på din säng, utan sänglampa, med ryggen lätt vriden för att få ljuset att falla rätt på bladet framför mig. När mina armar kliade fick du mig med en bestämd uppmaning att dra mina händer därifrån och ilskan över hur skönt det var att klia och att jag inte stod emot var enorm och fick mig att lägga mig med pannan i madrassen och underarmarna framför mig där jag inte kom åt dem. Ögonen tårades av utmattning och ilska och besvikelse och du såg det och strök mig över ryggen och pussade på mig. Du frågade om jag inte kunde lägga mig hos dig, med kroppen på sängen och huvudet i ditt knä på skrivbordsstolen och det gjorde jag. Armarna la jag längs med kroppen för att den röda huden i armvecken var för öm för att kunna böja. Jag vred in ansiktet mot din mage och Superman-tshirt och tårarna stoppades av det blå tyget och av dina händer som höll om mitt huvud och smekte mitt hår och mitt ansikte utan att sluta. Du gjorde mig trygg och lugn och på något sätt rymmer du all tröst och trygghet jag behöver.

Du är allt som behövs.

Lämna

Page 143

She turns to you now, and with a look of utmost seriousness and conviction in her eyes, she sets forth her definition of love, wanting to know if you share her opinion or not. Real love, she says, is when you get as much pleasure from giving pleasure as you do from recieving it. What do you think, Adam? Am I right or wrong? You tell her she is right. You tell her it is one of the most perceptive things she has ever said.

Idag eller imorgon

Nu när det mesta har ändrat sig och det som förut kunde kallas vardag inte längre gäller har jag märkt att det trots allt vuxit fram något annat som närmast kan liknas vanor, trygghet eller sammanhang. Något att hänga upp tillvaron på, något att planera efter och utgå ifrån. Kanske inte det väntade men sen när blir något någonsin som man trott?

Den här sommaren blev åtminstone inte som jag trott. Inte minst trodde jag att det skulle ligga en sommarkänsla över den, men icke. Vet inte om det beror på brist på de traditionsenliga resmålen (Vassbotten förtjänar ett hedersomnämnande) eller på bad eller om det faktum att det faktiskt inte är ett sommarlov har gjort sitt. För sen efter skolan slutade har tiden mest tjänat som en mellanperiod, mest en ram inom vilken jag tjänat och sparat pengar och hängt lite med några vänner på lediga dagar.

Men, som sagt, även i den gröt som sommaren inneburit har det alltså formats någon typ av sammanhang. Spontana träffar med Emma innan och efter jobbet, långa stadspromenader med Stephan, kaffemornar med Jesper, skratt och svett på jobbet och ett och annat dygn i armarna på min kärlek har trots allt utgjort en vardag. En rätt trivsam vardag. Jag undrar hur hösten och vintern i en annan del av världen kommer se ut.

Det börjar dra ihop sig.

Något eget

Hundraen

Jag insåg precis att jag skrivit 100 inlägg. Trevligt.

Idag var en perfekt dag. Min bror fyllde 16 och vi sjöng för honom på morgonen, jag åkte till jobbet, hade oförskämt trevligt där och njöt av hela dagen som var bitvis hektisk, bitvis heldöd. Jag drog med mig brodern till Shrek 4 på bio efter jobbet som present. Där kan vi snacka övervinna förväntningarna! Och idag kanske jag med lite tur somnar direkt när jag lägger mig.

Lukt

Jag har samlat på lukter den senaste veckan. Inte med någon tanke bakom direkt, det har bara slagit mig på förmiddagarna att det luktat så mycket och så distinkt. Så har jag gått och dragit luft långsamt genom näsan och låtit känslan som följde med rinna runt i kroppen lite. Tills jag kommit på vad det luktat. Och då har jag släppt tanken på det igen och lukten har liksom försvunnit utan att jag märkt det.

Första dagen luktade det värme. Varm asfalt. Jag kände igen lukten så väl och den fyllde mig med någon lätt storslagen känsla. Jag satt på busshållsplatsen hemma och sen vid toppen av avenyn tidigt på morgonen och väntade på sällskapet jag skulle äta frukost med. Som förresten hade försovit sig och inte kom. Så kom jag på att det luktade utomlands. Bilder av asfaltsgator betydligt längre söderut snurrade förbi och jag mindes små marknader och livliga gator och allt kändes tidig morgon. Jag minns att det kändes som om jag kunde befunnit mig var som helst i världen när jag satt på en mur utanför siba och drack kaffe från 7eleven i min ensamhet.

Sedan luktade det regn. Och blöt snigel. Det luktade som när 20 galoschklädda dagisbarn i gummistövlar hukade i dungen bortanför sandlådan och plockade sniglar att lägga på ett löv i handflatan. Jag tyckte bäst om att plocka de små, de var inte lika skrämmande och kändes mjukare mellan mina försiktinga fingrar när jag plockade upp dem från det blöta gräset. De rymde alltid från handen. På något sätt. När jag flyttade min sökande blick från marken till handflatan var där alltid betydligt färre sniglar än jag lämnat.

Idag luktade det blommor. Det luktade sommar i sin renaste form. Inte landet-sommar eller blomsterbukett-sommar, utan ren stadssommar. Som kvällarna när det är klar himmel och luftballonger drar över hustaken och Ullevi i värmen och kvällen då jag vaknade och gick ut på balkongen och hittade mamma och pappa där med ost och vin och vindruvor uppdukat och jag fick sitta med. Jag minns det så starkt. Det var en ny slags känsla över den kvällen. Jag visste inte att mina föräldrar gjorde det så mysigt för sig utan vidare och att jag som 5-åring inte störde utan fick sitta med i deras stund var stort för mig. Ibland när det luktar som det gjorde idag kan den känslan komma över mig och nästan lamslå mig. Känslan av något overkligt, en stund som inte hänger ihop med resten av livet, som liksom plockats ur sitt sammanhang och som inte berörs av tid, av problem eller av något annat. En rofull, trygg och spännande känsla.

Förbi

Det var min tidigaste morgon på länge. Nästan så att jag har glömt hur det är att ställa väckarklockan på en tid som ligger på rätt sida av nu-borde-jag-ha-gått-upp-strecket. Det sved i ögonen resten av den dagen och mitt kroppsspråk var inte som det vanligtvis är, vet inte varför det alltid ändras när jag är trött. Jag hade en spikrak rynka mellan ögonbrynen och hur jag än försökte släta ut den medan jag iakttog mig själv i backspegeln så lyckades jag inte mer än någon sekund, sedan var den tillbaka. Som för att skydda mina ögon från alltför starkt ljus.

Vi packade ihop det sista av våra saker, min pappa, min bror och jag, tandborste, kudde, jackor, sånt som är uppe fram tills stunden innan man åker iväg. Det var en ovan känsla att höra pappa säga "och strunta i handdukar och sånt, det packar jag". Schampo, tandkräm, lakan, för första gången på länge packade jag inte för att åka någonstans själv och behövde därför inte tänka på sånt. Bekvämt. Men tråkigt. Mycket mer stimulerande att ha sina egna saker i sin egen väska. För sin egen skull.

Insikten om att det var länge sen jag var på familjesemester (av någon anledning?) kom över mig när jag hoppade in i bilen med min "ha i bilen"-väska och min kudde. Jag kände mig på allvar som femton igen. Hoppade in i baksätet och tryckte upp kudden mot fönsterrutan medan jag sparkade av mig skorna och såg på när pappa dubbelkollade att han låst ytterdörren. Mellan mig och min bror stod en liten frysbox med sex flaskor mini-Loka staplade på varandra. Det kliade i skinnet. Allt kändes som när jag var femton, och innan dess. Det passade mig inte längre, var alldeles för osjälvständigt. Jag kände på allvar att jag håller på att bli stor.

Sen var det inget fel på semestern. Vi stannade längs med vägen och åt mackor med philadelphia ur bagageluckan med plastknivar vi hittat på en camping och jag tänkte drömmande på roadtrip i folkabuss eller bil med överdimensionerad bagagelucka/baksäte. Bo i bilen. Bara jag och han eller ett par till, någonstans.

Sällskap, del 2

Det var bra att Ln frågade mig om jag tänkt över varför jag känner som jag gör för det där med att inte vara ensam, annars hade jag nog inte ens närmat mig ett erkännande om att det finns en anledning till det. Klumpigt formulerad mening, men det får va.

Och på tal om att formulera, det var J som satte ord på det häromkvällen. Igen - annars hade jag nog inte lyckats göra det. Han fick mig att inse att det inte är brist på sällskap eller nära vänner som skrämmer mig utan brist på sammanhang. Kanske är det det jag försöker hitta, alternativt kompensera för, när jag oavbrutet vill umgås. Det finns inget direkt givet större sammanhang att höra till nu. Och det känns lite tomt.

Jobbet skulle väl vara det närmaste, och det är inte så långt ifrån. Där är alla potentiella vänner och det finns alltid något att haka på efter jobbet eller en förfest att gå på varannan söndag, åtminstone verkar det så. Jag ogillar ingen och funkar bra med alla, de vet vad jag heter och ibland är det till mig när det ringer, men jag är ingens närmaste, förstås. Bra känns det i alla fall, jag har kul där. Vad osmidigt jag skriver.

Min pojke har fått sitt provresultat idag och jag är helt matt av glädje, härlig lättnad, en gnutta stolthet och av nyfikenhet på vad det måste betyda för honom.

Danmarksfärja imorgon bitti.

Sällskap

Jag är nervig. Eller rastlös, snarare. Klarar inte av längre stunder ensam utan behöver folk runtomkring mig i princip hela tiden. Fylls av tacksamhet och bra magkänsla varje gång jag kan ringa över någon som kommer på direkten, varje gång en vän tar tag om mina axlar och tycker om mig. Varje gång jag går och lägger mig och inser att det är första gången på dagen jag är själv.

Gött mos

Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig pigg och upplyft efter 9 timmars jobb, men det gör jag. Det har helt enkelt varit en väldigt bra dag. Soligt och svettigt och sällan kö utanför luckan. Vi har småpratat både bakom luckan och ut genom den och har nog berört de flesta samtalsämnen som finns medan vi stekte korv, krängde köttbullemål eller gjorde ingenting. Jag är glad. Dessutom såg jag Salem al Fakir i matsalen. På håll. Genom någon palmliknande krukväxt, vilket var grymt för jag kunde kolla på honom utan att han såg det. Mehe. Och imorgon kommer Kevin för att stanna i två veckor. Behöver jag säga hur bra det känns?

Långkjol

Hal och jag letade desperat igenom köksskåpen efter choklad eller åtminstone socker och smällde i oss det vi kunde hitta. Vi plockade fram plektrum och satte oss ute i solen med gitarrer och klinkade och kände oss estetiska. Vi knäckte en Norrlands på asfalten och åt mat och dansade till Natteravn och promenerade till bussen. Livet kändes enkelt och härligt.

Maj maj måne

Vi planterade en rhododendron till minne av morfar. Nedanför mormors sovrumsfönster, en lila. Mamma hade köpt tårta och mormor hade alla möjliga bakverk och mellan tuggorna lekte jag med lillkusinen och en orange ballong. Undrar om och när det kommer en morsdag då jag är en mor att fira.

Supersonic

Det var samma känsla som vid köksbordet och under stjärnorna den där torsdagen. Nästan. Det hela rymdes åtminstone på samma sätt i en spontan, anspråkslös känsla och sammanfattades för mig genom Oasis skräniga musik när den pumpades genom luften och genom kroppen.

De hade hyrt en bil och vi packade in högtalare, torrmat och dryck och väskor och oss själva så gott det gick och svängde ut på motorvägen. Det var trångt och svettigt och ungdomligt och härligt och jag tittade på de andra och tyckte plötsligt att de såg så vuxna ut. Var jag lika vuxen jag?

Utan att bry oss om en stopp-blinkande tullbil som signalerade till oss eller till ingen alls spelade vi hembränd skiva och jag skämde ut Hal på McDonalds i Halmstad. Jag tyckte inte om att vara där men kan inte erkänna anledningen ens för mig själv och tyckte tystnaden var det mest slående när vi rullade upp på maskrosorna i skogsidyllen i Skåne.

Vi bäddade, packade in och packade ut opumpade cyklar och trampade genom friheten till ICA. Emma kokade kaffe och vi åt kokosbollar vid köksfönstret innan de andra kom med tåget. Någon ordnade med tacotårtan medan vi bytte ipodar mellan låtarna som spelades ur onödigt bra högtalare och köket var fullt av färgglada paket och flaskor. Vi satt tätt tillsammans vid bordet och sjöng, skålade och skrattade åt Max mimande till Taylor Swift medan stearinljusen blev allt mer dominerande i kvällen.

Bastun var inte tillräckligt varm så vi öste vatten över aggregatet som luktade bröd efter öl som hällts där och vi drog våra händer längs tvättlinorna i taket så de gnisslade och händerna brände. Jag satt på huk i duschen utanför och fyllde hinken med vatten medan jag viskade till mig själv att jag var lycklig. När vi sprang ut till pumpen på gräsmattan var jag glad att vara den som höll i hinken och som slapp bli dränkt av iskallt vatten men det hindrade mig inte från att svalka de andra. Fötterna blev alldeles gräsiga och lämnade spår på mattorna i hallen.

Vi promenerade på den kolsvarta landsvägen mot sjön med armarna kring varandras axlar och träskorna skönt kluckade mot asfalten. Jag kände mig bekymmerslös men önskade att jag kunde få dela det med honom när vi vände mitt i mörkret och vandrade tillbaka hem.

Frukostdrop-in vid köksbordet. Jag hade tappat rösten och de skrattade åt mig resten av helgen medan vi pluggade matte i trädgården och spelade volleyboll på hemmagjord plan. Tiden rann sakta fram, vi flyttade oss från en syssla till en annan alla tillsammans och jag kände mig så ledig. Vi gjorde kransar av maskrosor som vandrade mellan huvuden och inredning tills de gula blommorna stängt sig och istället hängde lealöst från tinningarna.

När det blev mörkt lekte vi pantgömme till hög musik och rökte vattenpipa och satt tillsammans runt ett bord med en gitarr. De andra sjöng men jag kunde inte prata och aldrig har jag saknat min röst som jag gjorde då. Deras sång fick det att rysa av välbehag längs huden och jag blinkade bort tårar som inte längre rymdes i mig.

För stämningen, klicka här.

Ett par rader

Jag känner mig sådär vaken. Så som man bara ska göra när man sitter ensam uppe och skriver uppsats eller kryptiska rader till killar i andra städer eller sorterar foton och lagar knappar. Har komponerat ett långt sms till en vän i lovelife-problemlösningssyfte och inser att vakenheten trots allt fick sig ett slag av det.

Innan jag somnade igår låg jag lutad åt stearinljushållet och försökte få ner morfars egenskaper som morfar i ord på ett randigt papper. Det var svårt och tråkigt och jag var inte i närheten av att täcka in verkligheten i de ord jag valde. Men jag fick tillbaka pappret av mamma efter träffen på begravningsbyrån och mormor sa att jag skulle läsa upp det själv på minnesstunden för att de tyckt att det var fint.

Det var inte fint, men morfar var. Han gillade språk och ord och tal och sånt, han hade gillat att jag kunde stå och prata. Och jag vill att hans insats som morfar ska synas där och då. Men det är skrämmande att göra det.

Nu dog min mobil och jag vill till strömuttaget och tillbaks till honom.

I’d rather be a forest than a street

Min morfar dog idag.

Min älskade, älskade morfar. Som alltid var glad, alltid hummade sådär mysigt när han inte riktigt hörde vad som sades. Som alltid ville lära ut något och som sa “Inte ska väl jag” när han fick ta det sista av maten.

Den är bitter-sweet, den där känslan när någons personlighet träder fram extra tydligt med alla sina fina egenskaper och egenheter och man inte kan greppa att det är frånvaron av denna person som gör det.

Och det blir så tomt.

Ingen rubrik

Förutsättningarna var egentligen inte de bästa. Hattdekorationer inhandlade, prov skrivet, mötet avklarat och blodsockret i botten. Pappa kokade makaroner som jag insåg att jag längtat efter och Hal och jag promenerade i det disiga solskenet. J mötte oss på cykel. Det såg somrigt och enkelt ut och jag ville leda cykeln upp för backen för att känna mig fri och frisk intill vitsipporna. Det klirrade från cykelkorgen och vi ställde in flaskorna i kylen medan vi kämpade oss igenom tio sidor om stress i psykologiboken. Vi blev fler och det blev allt svårare att koncentrera sig på boken till musiken som skar sig med gitarrspelet från vardagsrummet men det var mysigt och spontant och anspråkslöst.

Efter en stund i bastun skyndade vi upp och ut på altanen och la oss under den ljusblå himlen och tittade på de två enda synliga stjärnorna. Det var ljumt och kroppen ångade från under handduken. Jag kände mig avslappnad. Nästa gång vi kom ut såg jag karlavagnen och vi åkte rutschkana på lekplatsen intill. Det var inte kallt men fötterna var ovana vid sand och asfalt. Torsdagskväll.

Bäst av allt är lugnet. Att vardag känns så långt bort. Att jag ska åka till honom imorgon, äntligen. Jag längtar så otroligt.

Rymd

Det var en såndär spökig kväll ikväll. Vi tog med oss hunden ut i blåsten, han ställde sig trotsigt med kopplet sträckt rakt genom hallen och ville stanna inne. En brödbit senare slog vi igen grinden bakom oss och gick nerför backen. Det var varmt och mörkt och blåsigt. Den där känslan av att rymden är så långt ner, som om den vanliga logiken och de vanliga lagarna liksom inte gäller utan istället lämnar plats för nästan vad som helst att hända.

Espresso House har en samling böcker som del av inredningen. De står utspridda bland udda prydnadssaker på vita hyllor mot tegelväggen och ser slitna och lästa ut. Jag tycker om tanken på att människor som passerar kan plocka ner dem och läsa ur dem, ta del av dem. Tycker om idén att det är boken som är stilla och människorna som rör sig. Nu pratar vi dock plastig cafékedja. Det säkert ingen som läser dem, men det spelar ingen roll. Jag tänker så ändå.

En av dem hade svart omslag med texten “Universums mysterier” eller “Universums stora frågor” eller nåt sånt. Inuti fanns illustrationer av planeter och tidvatten och stjärnnebulosor. “Frågor om universums början och slut och om vad som händer i stjärnor och mellan stjärnor har allid ställts”. I den tunna boken fanns svaren. Jag hade tyvärr inte tid att upplysas. Får bli nästa gång.

Däremot ska vi läsa Hundra år av ensamhet till någon torsdag där på vårkanten när vi är de enda som inte ännu har tagit studenten. Imorse på bussen pressade jag mig igenom de första 15 sidorna. För små bokstäver men rätt okej läsning. Det är samma spökiga, mystiska känsla över den sydamerikanska miljön som beskrivs som över Askimskvällen. Naturliga inslag varvas med halvgroteska. Och det knyter till i magen av att läsa om mannen som smälter ner sin hustrus arv under alkemistiska former med en fastsmält massa på kittelns botten som enda resultat.

År 1 e.PA.

Jag inser att jag längtar tillbaka hit. Trodde inte att jag skulle kunna känna så, men det gör jag. Faktiskt.

Det funkade inte att skapa nytt för att komma undan skrivprestationsångest, inte heller verkar ren avhållsamhet fungera speciellt bra. Idag när jag av en slump skrollade mig igenom mina ord ihop med Hal kände jag mig plötsligt lite protektionistisk. Lite som om jag ville värna om den här platsen, för jag tänker kalla den plats. Och det var nästan lite projektarbetskänsla över det, ni vet, den här “detta har jag producerat”.

Kanske är det post-pluggsvacka som gör sig påmind i dagarna efter projektarbets-inlämningen och får mig att nostalgiskt vilja återvända hit, eller så är det första dagen i min kaffefria vecka som rubbar balansen. Vad vet jag?

Hur som helst uteblir mina tänkta rader om att “jag har gett upp det här”. På ett villkor förstås. Men det tar vi en annan gång.

But I won't let this build up inside of me

Min reflektion ser ut att hänga i luften över plätten som är vår trädgård. Rufsig i håret. Det enda som syns är hud som inte är täckt av kläder och nu svävar den där framför grannlängan, alldeles stilla.

Veckans i-landsproblem VIII

Humörsvängningar.

På spaning efter den tid som flytt

Asfaltsvarm cykelbana, fågelkvitter i rymden, Ett Litet Spår Av Längtan, gatlyktsljus, filmaffischer.

Magnolia, lössittande trälucka, Indian Spice, insyn i badrummet, spårvagnshållplats, Ben & Jerry’s i sängen, Ullevi, luva.

Kanot, knakande golv, klirrande glas, With or Without You, ryggen mot väggen, friterade räkor vid fönstret, eld inuti kroppen, SJ, strålkastare på snön, kavaj, flygplansmat.

Coherence.

Och,

så är det en massa jag vill säga om idag.

Egentligen.

Om hur farligt vackert det var ute, hur jag skrattat mig igenom timmarna med tösen som alltid förgyller dem, om att det är just idag idag och om allt vad det betyder.

Och! Om hur jag hade velat ta kaffen i solen som uteblev, om hur två nya ljus brunnit ner i ljusstaken och om det där jävla dolda skåpet som funnits mitt framför näsan. Kom igen.

Kanske säga något om hur den iskalla luften rinner från fönstret längs med mina fötter under skrivbordet medan jag gnuggar sömnen längre in i ögonen och klickar ner.

Hon har fått ett namn

Som redan framgått är min gitarr numera överordnad stora delar av mina andra grundläggande behov. Gå på toa får till exempel alltid vänta.

Mina tre mittersta fingrar på vänsterhanden har som ett osynligt stearinlager runt fingertoppen. De är känsliga för tryck men inte för beröring, de är lätt glansiga och aningen mörkare i tonen än resten av fingret och jag försöker halvhjärtat fundera ut varför.

Jag sitter helt enkelt fast i “bara fem minuter till”, “aah, bara till halv” och “bara den här också!” och har nu på så sätt hunnit spela en del. Jag är dock fortfarande alldeles för feg för att spela inför någon annan. Förutom att min bror bad mig visa vad jag lärt mig igår (jag blev genast sämre av pressen..) och att min familj alldeles säkert hör en del genom våra papper till väggar, så har jag ännu inte blottat mig för någon. Jag vet ju att jag egentligen inte kan; jag råkar bara älska att försöka.

För någon timme sen satt jag precis där jag sitter nu (febrilt letande efter ursäkter att inte hinna göra svenskaläxan) och googlade chords. När jag sen hittade Good Riddance och “tittade igenom ackorden” märkte jag att jag redan spelade den. Och det lät okej!

Då önskade jag så att jag spelat för dig redan i lördags. Att jag blygt tracklat mig igenom en av de enklaste låtarna jag hittat över telefon så att du visste i vilket dåligt skick jag var. Jag önskar det för att du skulle höra skillnaden mot nu. Jag hade velat att du såg hur jag alldeles nyss googlade, hittade, spelade och sjöng och redan kunde. Jag vill att du ska kunna märka det.

Men hörrni, don’t get any hopes up - kom ihåg vad jag jämför mig med. Från botten går det bara uppåt, yes?

I swear it’s not by choice - but Ana has this voice, and it calms me down, it gives me purpuse

Egentligen var jag på väg att lägga mig men det gick inte. Inte utan att först trycka ut ett par tårar till en sång jag hittat som jag tycker är sådär fängslande och vacker. Som jag vill bygga blåsor på fingrarna av att försöka spela. Och faktiskt, efter en helg med gitarr är det sången snarare än ackordbytena som blir tufft när det gäller Maria Mena.

Jag trodde aldrig jag skulle tycka så mycket om att äga en gitarr. Kul, visst, och bra att ha. Men inte såhär, inte så att jag hellre sitter på sängkanten med bultande fingertoppar än pluggar, äter eller tränar. Pluggar är väl inte så konstigt egentligen, det blir hård kamp mellan strängar och penna på studiedagen imorgon.

Det bästa med den är att den är en gåva. Inte köpt, inte hittad, utan fådd.

Det känns fint.

I’m not always where I need to be

Klockan har krupit över tio och jag uppbådar all vilja jag har för att inte klia mig på tinningen eller i pannan. Det är slut med sånt nu. Bredvid mig ligger en hög papper i olika färger och former som imorgon, tillsammans med månaders planerande, ska göra verklighet av en idé. Som visserligen inte var min från början men som jag ätit mig in på efter bästa förmåga. Det kommer bli grymt. Grymt.

Förmåga förresten. Känner mig lite hauntad av begreppet. Tjatet om att känna till sin förmåga, kritisera och utveckla den, visa den för sig själv men kanske mest för andra, verkar aldrig sina. Jobbintervjugruppen pratade förmåga på vackert dolda vis och i kringgående ordalag. En hel vetenskap i sig.

Dock inget spår jag orkar fortsätta på. Faktiskt är det väldigt lite jag känner att jag bör göra innan jag drunknar i min övermjuka madrass som efter att min bättre halva pulsat norrut ger mig alldeles för mycket plats för mig själv.

Korsar fingrarna för en mänsklig hårdag.

Annars hade djuren också byggt tempel

Jag borde vänta ett par dagar till och bryta den totala tystnaden som rått här efter precis en månad.

Nej. Jag har utvecklat en slags kärlek för mina krukväxter, en öm och vårdande sådan.

Äsch.

Jag sitter och halsar nötter ur en liten skål för att jag inte har lust att salta ner fingrarna och har absolut ingen aning om vad jag ska skriva.

Jag borde förresten inte börja alla meningar med “jag”. Kanske borde man göra som hans bror sa – lägga av med “jag” och säga “vi” istället. Köra en 500 days of Summer och säga att “jag älskar oss”. Hur är det med vi älskar oss då, tillbaks på ruta ett?

Det där med att älska förresten, Gud ska vara bra på det. Mötte en lite äldre man på tåget idag som var på väg till Örebro för att förkunna ett glädjebudskap, sa han. Ur skinnjackan tog han fram en bunt med små broschyrer som han började skilja från varandra medan han pratade. Han smackade lite med munnen när han gjorde det och vi båda slungades halvbrutalt från sida till sida i takt med tågets rörelser.

“Vad tror du om framtiden då, om man får fråga det?”

Jag slog ihop min bok med pekfingret som bokmärke och frågade honom småleende vad han menade. Tills vi stannade på stationen i Örebro berättade han sedan om hur tiden vi lever i är eländig men hur vi alla kan få evigt liv, om hur Guds rike ska komma med miljontals änglar som hans sändebud, om hur Noak byggde sin ark (“..som var större än Titanic..”) och om hur Eva och Adam fördrevs ur paradiset och vad det innebär för oss som alla är deras barn (“.. för går man tillbaka i generna ser man att vi härstammar från dem..” sa han i förbifarten. just det?).

Som om han satt där och – lite på rutin - berättade en saga han lärt sig utantill som barn lyssnade jag intresserad och fokuserade blicken antingen på hans enda fungerande öga, det andra var för det mesta halvstängt, eller på hans mun när han plötsligt brast ut i ett leende till “och det är fantastiskt!”.

“Vad tror du om framtiden då, om man får fråga det?”

“Ja, hur menar du?”

“Mm, man kan ju se det som att vi ska, i livet, äta, sova, och, mja du vet. Men det finns mer hos oss människor. Det är det som skiljer oss från djuren; vi, vi har en längtan efter något mer. Djuren, de äter och sover, och, det ser man, annars hade djuren också byggt tempel som vi människor gör och”, han smackade sådär med munnen, “och de gör de inte.”

När vi kom till Örebro la han tillbaka broschyrerna i sin högra ficka, rullade ihop och stoppade tidskrifterna i innerfickan, tog på sig baskern och önskade mig en fortsatt trevlig resa medan han reste sig och gick av.

Med en snabb blick på de fyra broschyrerna och två tidningarna på sätet intill mig (förmågan att tacka nej är en dygd) konstaterade jag att det varit rätt fascinerande att lyssna på honom. Vilken grej att leva med en övertygelse på det sättet. Bara det att vara övertygad om sitt eviga liv.

Jag förstod sen av broschyrerna att han var ett Vittne. Jag undrar vad han heter. Och om han fick dela glädjebudskapet med några sökande människor.

Nog pladdrat. Säng.

Veckans i-landsproblem VII

Att inte orka gå de 50 metrarna från bamba till skåpet för att hämta pengar för att sen gå de ytterligare 50 till kvarterscaféet och handla kaffe för dem.

Mejor tarde que nunca

Lite svammel bara. Brott och Straff blir allt tjockare i vänsterhanden medan högertummen vilar på allt färre blad. Tack och lov. Borde vända ett par sidor till innan jag somnar.

Det är inte sent men jag är trött för det. Jag vill ha min sovmorgon och jag vill vara behövd. Och framför allt vill jag krypa ner i sängen.

Sur le pont

Stan ser så vacker ut sett från de två broarna som går hit ut. Tycker om att titta på den därifrån. Är det just stan man ska titta på, husen och ljusen och så, är det absolut från Älvsborgsbron man ska spana då Götaälvbron inte är lika hög = inte lika storslagen view. Dock är det oftast därifrån man får chansen att beskåda hamnen, stan, himlen och vad som kan tänkas ligga däremellan. Idag var det sådär extra fint. Isflaken glänste i solen och pråmarna och kranarna stod som svarta kroppar mot den disiga randen av hustak som satt klistrad längst ner på himlen. Ah, kom hit och fota det åt mig!

Veckans i-landsproblem VI

Högstadieungar som lämnar glas på borden i bamba så oskyldiga råkar fylla på dem med vatten istället för sina egna. Och inse det alldeles för sent. Huua.

Snus-kigt

Det var en kall, kall dag på landets framsida. Solen låg på marken och sken alla frusna människor i ansiktet medan de halkade runt i den smutsiga stadssnön i jakt på en buss att tina fötterna på. På en av stans okej-snabba spårvagnar satt en tjej med nästintill urladdad mobil och lätt blödande pekfingernagel. Men det är inte henne det handlar om, hon är endast viktig i egenskap av vittne av det som kom att hända precis intill henne. Har ni inte känt spänningen stegra än? Gör det nu.

Det är alltså här vi hoppar in. Bredvid vår tjej sitter en kille i hennes ålder med lätt färgad hy och svart hår som sticker ut under mössan. Han spanar stenhårt in en något äldre tjej som sitter framför honom på andra sidan gången. Hon sitter dock intet anande med ryggen åt hans håll. Då gör spårvagnen en hastig start (acceleration modell hård) och tjejen han dreglat över tappar ut innehållet ur en snusdosa hon nyss öppnat. Sexigt?

Jag kan lova att killen med mössan skrek av glädje inombords när de små portionspåsarna landade under sätet två centimeter från hans fötter. Han och tjejen böjer sig ner mot dem ungefär samtidigt; hon för att ursäkta sig med ett usch (hennes snus har trots allt landat i ett ingrott slasklager på ett spårvagnsgolv) och han för att uppmuntrande utbrista “10-sekundersregeln!”.

Mmm, ja. Helt rätt grej att säga. Tjejen tar upp ett par stycken för syns skull. Killen i sin tur fortsätter att plocka småpåsar från gruset mellan sina fötter.
“Alltså du behöver inte plocka upp dem. Det är äckligt, jag slänger dem.”

Killen räcker över snuset med en öm gest och nuddar tjejens hand när han gör det. Tror han var rätt nöjd med sin raggningsinsats.

Veckans i-landsproblem V

Bestick som studsar upp och kladdar ner/fastnar/försvinner iväg när man försöker sätta ner dem i lådan i diskmaskinen.

Veckans i-landsproblem IV

Som en fortsättning på i-landsproblem I; sånadär stora toapappersrullar som är helt omöjliga att hitta änden på när de sitter i runda hållare.

Mitt emot den blå ytterdörren

Mitt andra hem var ingenting att ha. Åtminstone kändes det så i dörröppningen som avgränsade svinkylan på utsidan från den svettiga lukten av alkohol därinne. Fullproppat med fullproppade människor under tråkig belysning. Och jag som verkligen ville gilla stället.

Så vi gick vidare på iskanan och ended up på en betydligt mysigare plats. Timmarna rann förbi på urtavlan men inte i kroppen och vi pratade på medan blockljuset på bordet misshandlades av mitt spänningssökande pekfinger.

Jag varnar i förväg den här gången; nu kommer det en spotifylänk.

The Kooks - Sway

Snö i skon

Det har stannat av, jag vet. Jag har helt kommit av mig när det gäller att hosta upp inlägg, för mycket att skriva för att komma på idén att faktiskt göra det.

Har en stund för mig själv innan Mitt Andra Hem ska intas ihop med trion (blivande kvartetten?) jag slöhängt med idag. Snötäcket på Sisjön var självlysande i solskenet och träden sådär inbäddande med sina tunga vita grenar. Fan vad jag är svag för sånt.

Britten med sitt rödlätta helskägg såg till att vi vann (lagom överlägset) mot smygflirtarna på hushållets enda någorlunda godkända sällskapsspel och jag freestylade alldeles för många charader efteråt när ingen orkade sätta sig i bilen och göra något av timmen mellan fem och sex.

Jag funderar på att plocka ner tomteparet från fönsterbrädan, de där med milda blickar. Allt annat juligt pynt åkte tillbaka ner i kartongen i förrådet medan jag pulsade i snön på Sisjön. Känns halvkul.

Dags att klä på sig?