Det var min tidigaste morgon på länge. Nästan så att jag har glömt hur det är att ställa väckarklockan på en tid som ligger på rätt sida av nu-borde-jag-ha-gått-upp-strecket. Det sved i ögonen resten av den dagen och mitt kroppsspråk var inte som det vanligtvis är, vet inte varför det alltid ändras när jag är trött. Jag hade en spikrak rynka mellan ögonbrynen och hur jag än försökte släta ut den medan jag iakttog mig själv i backspegeln så lyckades jag inte mer än någon sekund, sedan var den tillbaka. Som för att skydda mina ögon från alltför starkt ljus.
Vi packade ihop det sista av våra saker, min pappa, min bror och jag, tandborste, kudde, jackor, sånt som är uppe fram tills stunden innan man åker iväg. Det var en ovan känsla att höra pappa säga "och strunta i handdukar och sånt, det packar jag". Schampo, tandkräm, lakan, för första gången på länge packade jag inte för att åka någonstans själv och behövde därför inte tänka på sånt. Bekvämt. Men tråkigt. Mycket mer stimulerande att ha sina egna saker i sin egen väska. För sin egen skull.
Insikten om att det var länge sen jag var på familjesemester (av någon anledning?) kom över mig när jag hoppade in i bilen med min "ha i bilen"-väska och min kudde. Jag kände mig på allvar som femton igen. Hoppade in i baksätet och tryckte upp kudden mot fönsterrutan medan jag sparkade av mig skorna och såg på när pappa dubbelkollade att han låst ytterdörren. Mellan mig och min bror stod en liten frysbox med sex flaskor mini-Loka staplade på varandra. Det kliade i skinnet. Allt kändes som när jag var femton, och innan dess. Det passade mig inte längre, var alldeles för osjälvständigt. Jag kände på allvar att jag håller på att bli stor.
Sen var det inget fel på semestern. Vi stannade längs med vägen och åt mackor med philadelphia ur bagageluckan med plastknivar vi hittat på en camping och jag tänkte drömmande på roadtrip i folkabuss eller bil med överdimensionerad bagagelucka/baksäte. Bo i bilen. Bara jag och han eller ett par till, någonstans.
Vi packade ihop det sista av våra saker, min pappa, min bror och jag, tandborste, kudde, jackor, sånt som är uppe fram tills stunden innan man åker iväg. Det var en ovan känsla att höra pappa säga "och strunta i handdukar och sånt, det packar jag". Schampo, tandkräm, lakan, för första gången på länge packade jag inte för att åka någonstans själv och behövde därför inte tänka på sånt. Bekvämt. Men tråkigt. Mycket mer stimulerande att ha sina egna saker i sin egen väska. För sin egen skull.
Insikten om att det var länge sen jag var på familjesemester (av någon anledning?) kom över mig när jag hoppade in i bilen med min "ha i bilen"-väska och min kudde. Jag kände mig på allvar som femton igen. Hoppade in i baksätet och tryckte upp kudden mot fönsterrutan medan jag sparkade av mig skorna och såg på när pappa dubbelkollade att han låst ytterdörren. Mellan mig och min bror stod en liten frysbox med sex flaskor mini-Loka staplade på varandra. Det kliade i skinnet. Allt kändes som när jag var femton, och innan dess. Det passade mig inte längre, var alldeles för osjälvständigt. Jag kände på allvar att jag håller på att bli stor.
Sen var det inget fel på semestern. Vi stannade längs med vägen och åt mackor med philadelphia ur bagageluckan med plastknivar vi hittat på en camping och jag tänkte drömmande på roadtrip i folkabuss eller bil med överdimensionerad bagagelucka/baksäte. Bo i bilen. Bara jag och han eller ett par till, någonstans.
1 kommentar:
Puss. Den där känslan känner jag igen. Upplevde den senast förra veckan på båten. Den är avslappnande men ändå så stressande och...jobbig. Mest för att man känner att man inte kan kontrollera sin situation. Och då menar jag inte i något vidare stort perspektiv för det kan man såklart utan mer småsaker som när man ska äta, vart man ska imorgon osv. Småsaker och på ett sätt ett koncentrat av känslan som jag ibland får av att bo hemma.
Skicka en kommentar