Vagn 6, gång salong

Och fan vad jag längtar nu.

Utochin

Det var svinkallt på mitt rum när jag vaknade. Fönstret hade stått på glänt hela dagen för att låta solvärmen glida ut ur den halvdecimeter stora glipan, och jag lät det stå öppet över natten också.
Det var kallt redan innan jag vaknade.

Värst var det för fötterna trots att de låg under täcket, som om kylan centerade sig till de kroppsdelar den nådde först. Jag rycktes segt ur min mardröm om gevärsjakter, pulkaåkning och lantgårdar av att svalkan åt på mina överarmar.

I remember the sound

Somna sent, vakna trött, snabbfrukost, ett kärt återseende, långpromenad på gula löv, hösten i lungorna, rödlätt näsa, varm choklad på altanen, solen i ögonen, du ser bra ut på bild, SNUS 2007 på youtube, busstajming, tråkiga bankkvinnor, 765 kronor, bestämd åsikt om hennes dilemma, snabbt svalnande lasagnette, ihopvikta kläder på sängen, brist på resväskor, efterlängtad röst, skymning, joggingtur med ångande andedräkt, hårtork, Guys & Dolls, rysningar längs skulderbladet, mössa, internetbank, tunga, tunga ögonlock och imorgon, imorgon, imorgon.

Substitut?

Kom hem och satte mig här med tusen idéer på saker att skriva. Riktigt sugen var jag. Började dock istället titta igenom våra gamla konversationer, de tio jag sparat, och fastnade. Kunde inte sluta läsa trots att ögonlocken för länge sedan blivit tunga. Och nu orkar jag inte annat än låta dem slutas så jag får vältra mig i våra ord i fred.

What you see isn't always

Önskar jag kunde läsa med dubbla ögon, dina och mina. Krama ut även den gömda betydelsen från mellan raderna, suga bokstäverna tomma på symbolik. Vara tätt inpå orden och tätt inpå dig.

Ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt

Jag älskar dig mer än jag behöver dig och jag behöver dig så otroligt mycket.

Sätt ett K på

Det här är så roligt så jag vet inte vad. Inte haha-roligt, ironiskt-roligt. Och inte sarkasm-ironiskt utan ironiskt som det är menat att användas. Tror jag.

Ni minns torget jag nämnde en gång som "kvarterstorget gud glömde"? Det verkar som om min erfarenhet av denna håla mot all förmodan inte stämmer. Torget är K-märkt. När det invigdes på forntiden var det Europas första torg, eller center eller vad de kallade det, att ligga utanför en samhällskärna. Är det inte fantastiskt? "Torget fungerar som en mötesplats för människor" och "är som en oas mellan Frölunda Torg, Sisjön och 421". Ja men visst, just så är det.

Jag beundrar nästan deras förmåga att vara så entusiastiska och engagerade i det där torget. Det är faktiskt ingen hit.

Livet i svart och vitt

Vattendraget, jättetunt, och så grönt runt det mitt i det torra.

I min utkastkorg ligger vanligtvis tre sms, det första är sen i våras och innehåller fyra-fem titlar på böcker jag tänkt läsa eller tänkt undvika att glömma bort. Det andra är kortfattat, osammanhängande och nerknappat i all hast i ett desperat försök att bevara ett intryck, en känsla. Jag slängde mig över mobilen, fumlade med knapparna för att få ner det jag såg i ord snabbt nog för att det skulle finnas kvar utanför tågfönstret när jag såg upp på nytt. Vad jag trodde att meningen skulle hjälpa mig med i känsloväg vet jag inte, från sin plats i ett sms-utkast har den knappast fyllt någon viktigare funktion. Den har däremot påmint mig om just det den förväntas bevara med sina lösryckta ord så fort jag blickat förbi "Unknown: Vattend... [64B]" i utkastkorgen.

Vi sitter på tåget mellan Girona och Barcelona. Det måste varit på vägen tillbaka till Girona för jag sitter vid fönstret. Vi har passerat staden och industriområdet, så utanför rusar nu meter efter meter av torrt och brungult landskap förbi med spretiga buskar och enstaka träskjul som enda avbrott längs med vägen. Så plötsligt, en bit längre fram, rinner en tunn strimma vatten i en bred fåra i marken, alldeles omringad av grönska. Den gröna fåran är inte mer än ett par meter bred på varje sida men klyver ändå den torra marken som ett tuschstreck på ett papper. Medan vi snabbt närmar oss det gröna kan jag omöjligt sluta titta.
Fascinerad, fångad, förundrad.

Förutsättningen för liv tedde sig så tydlig och så enkel, gränsen för det likaså. Dessa två meter längs vattnet, oberoende av det döda runtomkring - det enda villkorslösa kriteriet. Jag var tvungen att minnas det och kastade mig i desperation över första bästa verktyg. En display och nio knappar. Så banalt.

12 to twelve

Jag spenderade min fredagskväll med att missa en kär väns 18årsfirande för ett jobb jag lovade bort mig till för ett par månader sen. Trots att jag inte hade tackat nej till en klon för kvällen blev den betydligt bättre än väntad. Att kalla det "kvällen" är förresten lite fel, jag klampade in på kontoret vid tolv med en uppdrucken sideroadkaffe i magen i ett försök att tagga till. Jag och det två år äldre paret som också gick under titeln personal för dagen spenderade kommande timme med att lyfta löjligt tunga skåp från det blivande dansgolvet och förbereda goodiebags med praliner och linjaler med egenhändigt påklistrade loggor. Jag som sällan känner samhörighet till min (städ)bransch var ovanligt arbetsskadad och torkade av bord och bytte påsar på toaletten. Stiligt.

Så småningom kom det hela igång. Cateringtanten som utgett sig för att vara projektledare eller arbetsledare eller något i den stilen var den mest återhållsamma av oss alla, jobbade dock bra, laddade sin omoderna mobil i personalrummet (läs "gömman") i det minsta konferensrummet och rullade samtidigt cigaretter på den undanskyfflade skrivaren som blockerade all passage dit in. Paret hade ringt in en kompis då min icke-existerande förstärkning "blivit sjuk", en riktig lirare alltså. "Aasså" sa han förresten i slutet av varje mening, eller nej, i slutet av varje sats. När de ringde honom vid lunch låg han i fosterställning, bakfull, men tackade tveklöst ja till jobbet. Det tog honom en halvtimme att infinna sig; klädd enligt klädkoden och med ett välodlat skägg på hakan.
"Aaah assa, jag kände inte att de va läge ah dra fram trimmern nu och fixa detta assa." Asskön kille verkligen, bartender. En ödmjuk sådan.

Vi hällde upp champagne, fyllde på champagne, serverade vin innan maten och vin till maten och basade sen i baren resten av kvällen. Jag älskade att ha saker att göra; glas att städa undan, skålar att fylla på, flaskor att klämma mig in i personalgömman med, blommor att sätta i vaser, eller nej, blommorna var ett helvete. Vi hade inga vaser, vi hade tillbringare och höga glas.

Kvällen gick sin gilla gång, vid halv nio kunde jag svurit på att klockan var elva. Min energinivå sa att klockan var elva. Vi småpratade med dem som hämtade (gratis!) drinkar hos oss i baren och beundrade dansen vi såg genom glasväggen. Ett par i övre medelåldern stod ut från mängden, de buggade harmoniskt och följsamt till de två turkiska diskjockeygubbarnas (de var diskjockeys tydligen, inte DJs..) dunk. De såg ut att sitta i hop i en osynlig gummimassa som tillät deras kroppar att glida runt på golvet som en enhet medan de tittade på varandra som om ingenting fanns förutom de. Blicken var en kombination av "vi har levt ihop i trettio år men behöver ändå inget annat så länge vi får vara tillsammans" och "aaah vi är så nykära". Jag var tvungen att berömma dem när mannen i paret hämtade en extra svag gin&tonic med svetten lackande i pannan och längs ryggraden. Sån där vill jag också vara när jag är 50+.

Hellre nu än efteråt

Svensk sång till gitarrspel och vispande trummor är inte att underskatta. Tro det eller ej. Och det är otroligt vilka vackra formuleringar man hör om man lyssnar. Jag är halvfrälst, eller nåt i den stilen, vilket passar väldigt bra då all kunskap om nyandlighet, ockultism och new age (same thing, different names - gaah) nu rinner tungt och tjockt genom hjärnan för att hitta en mörk vrå att begrava sig i till dagen jag kan komma att behöva den igen. Det är effekten avklarade prov har på mig, allt jag "kan" borrar ner sig där det inte är i vägen, stannar där ett tag och, lagom tills jag släppt det faktum att jag faktiskt vet lite om ämnet och istället börjar behöva det jag kan, rinner det (tunnare den här gången) tillbaka ut i systemet. I bästa fall alltså.

Yellow

Trädet nedanför mitt fönster är gulare än något av de andra längs med vägen. På morgonen lyser det med sin färg genom persinennerna redan innan jag hissat upp dem. Och jag ser inte ens de andra.

Nej förresten, skrev jag, jag vill inte sluta.

Det brast. Jag brast. Utan att ha något att gråta över, utan att veta varför, där under täcket i mörkret på mitt rum. Jag sa det rakt ut för jag ville att han skulle veta, och hans ord både hjälpte och gjorde gråten starkare av längtan efter just det han ville ge mig. Det hade hjälpt. Jag vet det helt säkert. Det var det enda jag behövde just då och alltid.

Någonstans irriterade det mig, det där att inte kunna kontrollera humöret och inte heller kunna överblicka det som uppenbarligen gjorde mig ledsen. I brist på annat tog jag fram den blå boken med mjuka pärmar och olinjerade blad och skrev. Efter en sida skrev jag slarvigt mitt namn och la ifrån mig den, övertygad om att jag fått ut det mesta av att skriva av mig. Tårarna fortsatte att rinna och jag att snora och efter bara någon minut var jag tvungen att ta upp boken igen och fortsätta.

Jag behöver den där konversationen, den där arenan som bara är min egen. Något jag skapar av och för mig själv. Kanske fattas det mig, det där att ha ett pågående någonting med mig själv. Har jag glömt bort hur man gör? Hur man gör mer än bara flyktigt reflekterar, kommer till korta men nyttiga insikter och bollar dem över en tallrik bambamat. Kanske måste jag sakta ner bara lite, hitta hem till mig igen.
Jag satt där och var oändligt tacksam över det jag vet att du skulle ge mig, och kände hur något liksom rann ut genom pennan jag höll i. Jag var lite som en ko som skumpar ut i hagen efter en regnig vinter inomhus, någon som hittar vad som är rätt och förundras över att ha funnit det, darrar lite för att ge sig hän. Ta klivet, och tas emot.
Av mig själv i det här fallet.

Friskt

Det rann en liten svettdroppe från någonstans under nyckelbenet när jag med ett färskt blåmärke på vardera knät gick med strömmen genom korridoren mot skostället. Jag kastade en snabb blick in i gymmet och fick syn på en medelålders kvinna som stod med en manlig instruktör på en yogamatta precis innanför glasrutan. Båda två hade armarna vridna i någon konstig snabelimitation och deras ansikten sken av glädje. Det var träningslycka man kunde ta på.

Du kanske tror att det tar lång tid men jag blir inte borta länge

Ah vad jag känner för att SKRIVA igen nu. Inspirationen flödar genom kroppen och ut i fingrarna, huvudet är fullt av saker att skriva om. Jag måste beskriva känslorna jag har, boken jag hittade innan jag förstod att den var borta, orden jag värmdes så av idag, mina kinder som blossade av entusiasm på gymnasiemässan och höstluften som förlöser det som ligger knutet i kroppen. Jag ska bara sova lite först.