Arton

”Du gjorde min dag” har fått en ny betydelse för mig. Eller en betydelse överhuvudtaget. Att min artonårsdag blev så bra som den blev är nämligen helt tack vare dem som var där. Helt tack vare att jag fick vakna till den bästa överraskningen jag kunde tänka mig, för att köket fylldes av höga röster från människor jag tycker om, för att min familj var där och precis som de andra lät dagen handla om att jag blev ett år äldre och myndig. Smickrad och tacksam över uppvakningen och uppmärksamheten var jag nog den lyckligaste tjejen på planeten från det att jag vaknade tills att jag dåsade bort, otroligt nöjd, varm och sömnig tidigt på morgonen. Jag var sådär ovillkorligt glad över att de ville att dagen skulle handla om mig. Jag var dessutom inte så lite benägen att rinna över av både den kärlek jag fick av dem och den jag själv kände, prata om den inte minst.
Så tack.

Vuxenvärlden?

Så imorgon är det dags, min tur. Time to kliva över tröskeln till vuxenvärlden, om det nu är där man hamnar när man fyller 18. Och jag undrar, är det överreklamerat eller helt enkelt coolt? Dessutom undrar jag om jag ens har något att uppleva imorgon, för jag menar, jag har befunnit mig på vuxen mark ett bra tag nu. Det var faktiskt en upplevelse av just detta, just det att jag redan gottar mig på deras mark, tidigare ikväll som fick mig att konstatera det.

Som alla bra historier började det på Friskis. Det tål att tilläggas att jag inte led fullt så mycket som igår men jag var trots det (troligen) svettigast när jag rann ut ur salen ihop med tanterna och lycran. Vi gick i tystnad mot trappan och plötsligt drabbas jag av ett vrålpinsamt infall som jag, tacka högre makter, inte fullföljde. Jag ville i mitt posttränings-lyckorus glatt ropa åt de andra hur härligt, ja rent av fantastiskt roligt, det var att just VI tränat tillsammans! Ett par uppmuntrande ord bara. Vem under 60 skulle få den tanken i huvudet?

Då slog det mig att jag har blivit kallad tant, vad, fem, gånger de senaste veckorna? Jag tror det slog snett på väg till Mallorca där vid midsommar. Jag fick gåshud när charterpassagerarna applåderade vid landningen. Har inget att säga till mitt försvar. Och efter det har jag inte gjort annat än skrutit om blommorna i min balkonglåda och lidit i tysthet över brist på hemmagjort müsli. See what I'm getting at? Jag verkar ha tagit klivet från ung och dum, passerat de vuxnas mark på tryggt avstånd och hamnat rakt i tantträsket. Inte riktigt okej.

Det är nu mina sista minuter som omyndig. Imorgon hoppas jag skakas till medvetande igen och inte minst ansluta mig till rätt generation. Det behövs.

Friskt och svettigt

En av de jobbigaste känslorna som finns är den som ibland uppkommer när man pallrat sig iväg till ett medelpass på Friskis en regnig sommarmåndag och står där bland medelålders herrar i svettband och hurtiga kvinnor med tajta lycrabyxor. Musklerna reagerar inte fullt så snabbt som sist man var och tränade (vilket var så länge sen att det inte ens är kul att skämta om) och man inser buttert att de 55 lyckraklädda tanterna framför en i cirkeln är betydligt hurtigare än man själv. Ett sting av irritation sprider sig längs ens svettiga hårfäste vid upptäkten och följs snart av den där brännande känslan av muskler som inte längre har lust att spänna-slappna av-spänna-slappna av. Tanterna, som förstås har varit på just den här ledarens pass x antal gånger tidigare, behöver knappt titta åt hennes håll. De kan istället helhjärtat koncentrera sig på att lägga till armrörelser långt innan ledaren gör det (som förresten tack och lov är lika svettig som man själv känner sig). Låten som spelas är sådär oundvikligt träningskäck men dunkar ändå behagligt i kroppen. Och då! När låten äntligen börjar tonas ner och man njuter briefly av tanken på att även den plågsamma rörelsen man håller på med ska göra det, då händer det. Nästa låt börjar, lika käck som den föregående, och rörelsen fortsätter lika fylld till brädden av mjölksyra som för fyra sekunder sen. Gah.

Ett projekt

Jag börjar tro att det står skrivet i pannan på mig. Eller nej, under ögonen. Ja precis där nedre fransraden slutar tar de fetstilta svarta bokstäverna vid. De sträcker sig ett antal centimeter ner i ansiktet i en något halvhjärtat cirkelformad historia. TRÖTT står det. Sexigt värre.
Faktiskt, sen ett par år tillbaka känns det mer som ett konstant tillstånd än ett tillfälligt sådant. När glömde jag bort hur man sover sig utvilad? Nej, hell, det är dags att sudda bläcket från ögonpåsarna och rycka upp sig på allvar.

Sömnig

"...she wants to know if I love her, that's all anyone ever wants from anyone else, not love itself but the knowledge that love is there..."

(Extremely Loud & Incredibly Close, p.130)

-

Företagsamma Söndagar är också lika med en chans att läsa. Kunde låta bli att fastna vid den där meningen och överdriva innebörden av den bara litegrann. Är det så? Och handlar det i så fall om att vilja se kärlek och uppskattning i handling eller om att värdera en uppskattande handling högre än den kärlek som antas ligga bakom?

För visst är det viktigt, den där vetskapen om att love is there, när vi snackar relationer. Om inte det allra viktigaste? Den fungerar som bekräftelse över att personen i fråga tycker om en, bekräftar att man inte missförstår, inte är ensam kvar i loveträsket medan den andre tagit sig upp och ändrat uppfattning. Och måste då den vetskapen komma genom en annan persons handling? Utan att säga att handlingar är oviktiga tänker jag att det borde finnas fler sätt att få veta att man är älskad på. Sömnbrist gör kanske att jag förbiser ett självklart svar på den frågan, men then be it. För om nu handling bevisar en känsla,vad händer då om den utförs med andra motiv? Vad händer när det som borde vara kärlek bakom något man gör istället är rädsla, skuld eller bekvämlighet? Oavsett vilket kan det inge någon samma trygga vetskap och bekräftelse. Eller kan det verkligen det? Nu måste jag sova.

Sunday, bloody Sunday

Jag älskar hur det känns att vakna på söndagar. Jag är aldrig så företagsam i min seghet som jag är just de här dagarna, tycker aldrig onödig tid kan utnyttjas till så mycket bra som nu. För ses inte söndagar som förlorad tid? Det blir så lätt måndagsmorgon (med whatever obehag det innebär) redan innan man gått och lagt sig. Ofta redan innan man klivit ur sängen och gjort dåligt kaffe på helgens sista morgon. De är dagar som inte förväntar sig att man ska engagera sig i dem, men trots det är det nu jag får gjort sånt jag annars inte tar mig för, nu jag hamnar i situationer jag varken planerat eller väntat mig. Söndagar gör inte anspråk på platsen som min favoritdag och hamnar just därför högst upp på listan. Och jag menar, när gjorde någonsin en söndag mig besviken?

Aningen mer sällsynta än helgmornar är överraskningsturer till nyblivna 18åringar. Med morgonens kaffekick fortfarande pulserande i kroppen, shake-and-bakehistorien avklarad utan större missöden, fuskduschen genomförd, månadens första mascara påsatt och mobilinkorgen rensad längtar jag efter att fira en av de bästa vänner jag någonsin kommer att ha. Yes.

Fruktansvärt inspirerande, hänsynslöst roligt och förvånansvärt djupt

Jag sitter här i rufsigt hår och alldeles för tjocka strumpor med en halvfärdig layout, en ny url-adress och allt det där utan någon som helst tanke på vad jag vill skriva, hur jag ska formulera mig eller vem jag riktar mig till. Allt måste inte kännas sådär otroligt nytt men jag vill att det ska se annorlunda ut, åtminstone, i färger och i innehåll. Behovet av att skaka sanden ur byxan och börja om är av någon anledning enormt. Att testa sig fram är ett beprövat knep, men visst fungerar det?