Hundraen

Jag insåg precis att jag skrivit 100 inlägg. Trevligt.

Idag var en perfekt dag. Min bror fyllde 16 och vi sjöng för honom på morgonen, jag åkte till jobbet, hade oförskämt trevligt där och njöt av hela dagen som var bitvis hektisk, bitvis heldöd. Jag drog med mig brodern till Shrek 4 på bio efter jobbet som present. Där kan vi snacka övervinna förväntningarna! Och idag kanske jag med lite tur somnar direkt när jag lägger mig.

Lukt

Jag har samlat på lukter den senaste veckan. Inte med någon tanke bakom direkt, det har bara slagit mig på förmiddagarna att det luktat så mycket och så distinkt. Så har jag gått och dragit luft långsamt genom näsan och låtit känslan som följde med rinna runt i kroppen lite. Tills jag kommit på vad det luktat. Och då har jag släppt tanken på det igen och lukten har liksom försvunnit utan att jag märkt det.

Första dagen luktade det värme. Varm asfalt. Jag kände igen lukten så väl och den fyllde mig med någon lätt storslagen känsla. Jag satt på busshållsplatsen hemma och sen vid toppen av avenyn tidigt på morgonen och väntade på sällskapet jag skulle äta frukost med. Som förresten hade försovit sig och inte kom. Så kom jag på att det luktade utomlands. Bilder av asfaltsgator betydligt längre söderut snurrade förbi och jag mindes små marknader och livliga gator och allt kändes tidig morgon. Jag minns att det kändes som om jag kunde befunnit mig var som helst i världen när jag satt på en mur utanför siba och drack kaffe från 7eleven i min ensamhet.

Sedan luktade det regn. Och blöt snigel. Det luktade som när 20 galoschklädda dagisbarn i gummistövlar hukade i dungen bortanför sandlådan och plockade sniglar att lägga på ett löv i handflatan. Jag tyckte bäst om att plocka de små, de var inte lika skrämmande och kändes mjukare mellan mina försiktinga fingrar när jag plockade upp dem från det blöta gräset. De rymde alltid från handen. På något sätt. När jag flyttade min sökande blick från marken till handflatan var där alltid betydligt färre sniglar än jag lämnat.

Idag luktade det blommor. Det luktade sommar i sin renaste form. Inte landet-sommar eller blomsterbukett-sommar, utan ren stadssommar. Som kvällarna när det är klar himmel och luftballonger drar över hustaken och Ullevi i värmen och kvällen då jag vaknade och gick ut på balkongen och hittade mamma och pappa där med ost och vin och vindruvor uppdukat och jag fick sitta med. Jag minns det så starkt. Det var en ny slags känsla över den kvällen. Jag visste inte att mina föräldrar gjorde det så mysigt för sig utan vidare och att jag som 5-åring inte störde utan fick sitta med i deras stund var stort för mig. Ibland när det luktar som det gjorde idag kan den känslan komma över mig och nästan lamslå mig. Känslan av något overkligt, en stund som inte hänger ihop med resten av livet, som liksom plockats ur sitt sammanhang och som inte berörs av tid, av problem eller av något annat. En rofull, trygg och spännande känsla.

Förbi

Det var min tidigaste morgon på länge. Nästan så att jag har glömt hur det är att ställa väckarklockan på en tid som ligger på rätt sida av nu-borde-jag-ha-gått-upp-strecket. Det sved i ögonen resten av den dagen och mitt kroppsspråk var inte som det vanligtvis är, vet inte varför det alltid ändras när jag är trött. Jag hade en spikrak rynka mellan ögonbrynen och hur jag än försökte släta ut den medan jag iakttog mig själv i backspegeln så lyckades jag inte mer än någon sekund, sedan var den tillbaka. Som för att skydda mina ögon från alltför starkt ljus.

Vi packade ihop det sista av våra saker, min pappa, min bror och jag, tandborste, kudde, jackor, sånt som är uppe fram tills stunden innan man åker iväg. Det var en ovan känsla att höra pappa säga "och strunta i handdukar och sånt, det packar jag". Schampo, tandkräm, lakan, för första gången på länge packade jag inte för att åka någonstans själv och behövde därför inte tänka på sånt. Bekvämt. Men tråkigt. Mycket mer stimulerande att ha sina egna saker i sin egen väska. För sin egen skull.

Insikten om att det var länge sen jag var på familjesemester (av någon anledning?) kom över mig när jag hoppade in i bilen med min "ha i bilen"-väska och min kudde. Jag kände mig på allvar som femton igen. Hoppade in i baksätet och tryckte upp kudden mot fönsterrutan medan jag sparkade av mig skorna och såg på när pappa dubbelkollade att han låst ytterdörren. Mellan mig och min bror stod en liten frysbox med sex flaskor mini-Loka staplade på varandra. Det kliade i skinnet. Allt kändes som när jag var femton, och innan dess. Det passade mig inte längre, var alldeles för osjälvständigt. Jag kände på allvar att jag håller på att bli stor.

Sen var det inget fel på semestern. Vi stannade längs med vägen och åt mackor med philadelphia ur bagageluckan med plastknivar vi hittat på en camping och jag tänkte drömmande på roadtrip i folkabuss eller bil med överdimensionerad bagagelucka/baksäte. Bo i bilen. Bara jag och han eller ett par till, någonstans.

Sällskap, del 2

Det var bra att Ln frågade mig om jag tänkt över varför jag känner som jag gör för det där med att inte vara ensam, annars hade jag nog inte ens närmat mig ett erkännande om att det finns en anledning till det. Klumpigt formulerad mening, men det får va.

Och på tal om att formulera, det var J som satte ord på det häromkvällen. Igen - annars hade jag nog inte lyckats göra det. Han fick mig att inse att det inte är brist på sällskap eller nära vänner som skrämmer mig utan brist på sammanhang. Kanske är det det jag försöker hitta, alternativt kompensera för, när jag oavbrutet vill umgås. Det finns inget direkt givet större sammanhang att höra till nu. Och det känns lite tomt.

Jobbet skulle väl vara det närmaste, och det är inte så långt ifrån. Där är alla potentiella vänner och det finns alltid något att haka på efter jobbet eller en förfest att gå på varannan söndag, åtminstone verkar det så. Jag ogillar ingen och funkar bra med alla, de vet vad jag heter och ibland är det till mig när det ringer, men jag är ingens närmaste, förstås. Bra känns det i alla fall, jag har kul där. Vad osmidigt jag skriver.

Min pojke har fått sitt provresultat idag och jag är helt matt av glädje, härlig lättnad, en gnutta stolthet och av nyfikenhet på vad det måste betyda för honom.

Danmarksfärja imorgon bitti.