Långkjol

Hal och jag letade desperat igenom köksskåpen efter choklad eller åtminstone socker och smällde i oss det vi kunde hitta. Vi plockade fram plektrum och satte oss ute i solen med gitarrer och klinkade och kände oss estetiska. Vi knäckte en Norrlands på asfalten och åt mat och dansade till Natteravn och promenerade till bussen. Livet kändes enkelt och härligt.

Maj maj måne

Vi planterade en rhododendron till minne av morfar. Nedanför mormors sovrumsfönster, en lila. Mamma hade köpt tårta och mormor hade alla möjliga bakverk och mellan tuggorna lekte jag med lillkusinen och en orange ballong. Undrar om och när det kommer en morsdag då jag är en mor att fira.

Supersonic

Det var samma känsla som vid köksbordet och under stjärnorna den där torsdagen. Nästan. Det hela rymdes åtminstone på samma sätt i en spontan, anspråkslös känsla och sammanfattades för mig genom Oasis skräniga musik när den pumpades genom luften och genom kroppen.

De hade hyrt en bil och vi packade in högtalare, torrmat och dryck och väskor och oss själva så gott det gick och svängde ut på motorvägen. Det var trångt och svettigt och ungdomligt och härligt och jag tittade på de andra och tyckte plötsligt att de såg så vuxna ut. Var jag lika vuxen jag?

Utan att bry oss om en stopp-blinkande tullbil som signalerade till oss eller till ingen alls spelade vi hembränd skiva och jag skämde ut Hal på McDonalds i Halmstad. Jag tyckte inte om att vara där men kan inte erkänna anledningen ens för mig själv och tyckte tystnaden var det mest slående när vi rullade upp på maskrosorna i skogsidyllen i Skåne.

Vi bäddade, packade in och packade ut opumpade cyklar och trampade genom friheten till ICA. Emma kokade kaffe och vi åt kokosbollar vid köksfönstret innan de andra kom med tåget. Någon ordnade med tacotårtan medan vi bytte ipodar mellan låtarna som spelades ur onödigt bra högtalare och köket var fullt av färgglada paket och flaskor. Vi satt tätt tillsammans vid bordet och sjöng, skålade och skrattade åt Max mimande till Taylor Swift medan stearinljusen blev allt mer dominerande i kvällen.

Bastun var inte tillräckligt varm så vi öste vatten över aggregatet som luktade bröd efter öl som hällts där och vi drog våra händer längs tvättlinorna i taket så de gnisslade och händerna brände. Jag satt på huk i duschen utanför och fyllde hinken med vatten medan jag viskade till mig själv att jag var lycklig. När vi sprang ut till pumpen på gräsmattan var jag glad att vara den som höll i hinken och som slapp bli dränkt av iskallt vatten men det hindrade mig inte från att svalka de andra. Fötterna blev alldeles gräsiga och lämnade spår på mattorna i hallen.

Vi promenerade på den kolsvarta landsvägen mot sjön med armarna kring varandras axlar och träskorna skönt kluckade mot asfalten. Jag kände mig bekymmerslös men önskade att jag kunde få dela det med honom när vi vände mitt i mörkret och vandrade tillbaka hem.

Frukostdrop-in vid köksbordet. Jag hade tappat rösten och de skrattade åt mig resten av helgen medan vi pluggade matte i trädgården och spelade volleyboll på hemmagjord plan. Tiden rann sakta fram, vi flyttade oss från en syssla till en annan alla tillsammans och jag kände mig så ledig. Vi gjorde kransar av maskrosor som vandrade mellan huvuden och inredning tills de gula blommorna stängt sig och istället hängde lealöst från tinningarna.

När det blev mörkt lekte vi pantgömme till hög musik och rökte vattenpipa och satt tillsammans runt ett bord med en gitarr. De andra sjöng men jag kunde inte prata och aldrig har jag saknat min röst som jag gjorde då. Deras sång fick det att rysa av välbehag längs huden och jag blinkade bort tårar som inte längre rymdes i mig.

För stämningen, klicka här.

Ett par rader

Jag känner mig sådär vaken. Så som man bara ska göra när man sitter ensam uppe och skriver uppsats eller kryptiska rader till killar i andra städer eller sorterar foton och lagar knappar. Har komponerat ett långt sms till en vän i lovelife-problemlösningssyfte och inser att vakenheten trots allt fick sig ett slag av det.

Innan jag somnade igår låg jag lutad åt stearinljushållet och försökte få ner morfars egenskaper som morfar i ord på ett randigt papper. Det var svårt och tråkigt och jag var inte i närheten av att täcka in verkligheten i de ord jag valde. Men jag fick tillbaka pappret av mamma efter träffen på begravningsbyrån och mormor sa att jag skulle läsa upp det själv på minnesstunden för att de tyckt att det var fint.

Det var inte fint, men morfar var. Han gillade språk och ord och tal och sånt, han hade gillat att jag kunde stå och prata. Och jag vill att hans insats som morfar ska synas där och då. Men det är skrämmande att göra det.

Nu dog min mobil och jag vill till strömuttaget och tillbaks till honom.

I’d rather be a forest than a street

Min morfar dog idag.

Min älskade, älskade morfar. Som alltid var glad, alltid hummade sådär mysigt när han inte riktigt hörde vad som sades. Som alltid ville lära ut något och som sa “Inte ska väl jag” när han fick ta det sista av maten.

Den är bitter-sweet, den där känslan när någons personlighet träder fram extra tydligt med alla sina fina egenskaper och egenheter och man inte kan greppa att det är frånvaron av denna person som gör det.

Och det blir så tomt.