Min morfar dog idag.
Min älskade, älskade morfar. Som alltid var glad, alltid hummade sådär mysigt när han inte riktigt hörde vad som sades. Som alltid ville lära ut något och som sa “Inte ska väl jag” när han fick ta det sista av maten.
Den är bitter-sweet, den där känslan när någons personlighet träder fram extra tydligt med alla sina fina egenskaper och egenheter och man inte kan greppa att det är frånvaron av denna person som gör det.
Och det blir så tomt.
2 kommentarer:
Åh, jag är hemskt ledsen för din skull! Det var väl honom du brukade berätta om i Vassbotten, han som verkade vara så himla härlig?
Jag tänker på er!
Stooor kram!
Du är snäll du. Tack.
Jo, det måste varit honom jag pratat om. Kan inte komma på vem det annars skulle ha varit i alla fall. ;)
Tack igen Ln.
Skicka en kommentar