But I won't let this build up inside of me

Min reflektion ser ut att hänga i luften över plätten som är vår trädgård. Rufsig i håret. Det enda som syns är hud som inte är täckt av kläder och nu svävar den där framför grannlängan, alldeles stilla.

Veckans i-landsproblem VIII

Humörsvängningar.

På spaning efter den tid som flytt

Asfaltsvarm cykelbana, fågelkvitter i rymden, Ett Litet Spår Av Längtan, gatlyktsljus, filmaffischer.

Magnolia, lössittande trälucka, Indian Spice, insyn i badrummet, spårvagnshållplats, Ben & Jerry’s i sängen, Ullevi, luva.

Kanot, knakande golv, klirrande glas, With or Without You, ryggen mot väggen, friterade räkor vid fönstret, eld inuti kroppen, SJ, strålkastare på snön, kavaj, flygplansmat.

Coherence.

Och,

så är det en massa jag vill säga om idag.

Egentligen.

Om hur farligt vackert det var ute, hur jag skrattat mig igenom timmarna med tösen som alltid förgyller dem, om att det är just idag idag och om allt vad det betyder.

Och! Om hur jag hade velat ta kaffen i solen som uteblev, om hur två nya ljus brunnit ner i ljusstaken och om det där jävla dolda skåpet som funnits mitt framför näsan. Kom igen.

Kanske säga något om hur den iskalla luften rinner från fönstret längs med mina fötter under skrivbordet medan jag gnuggar sömnen längre in i ögonen och klickar ner.

Hon har fått ett namn

Som redan framgått är min gitarr numera överordnad stora delar av mina andra grundläggande behov. Gå på toa får till exempel alltid vänta.

Mina tre mittersta fingrar på vänsterhanden har som ett osynligt stearinlager runt fingertoppen. De är känsliga för tryck men inte för beröring, de är lätt glansiga och aningen mörkare i tonen än resten av fingret och jag försöker halvhjärtat fundera ut varför.

Jag sitter helt enkelt fast i “bara fem minuter till”, “aah, bara till halv” och “bara den här också!” och har nu på så sätt hunnit spela en del. Jag är dock fortfarande alldeles för feg för att spela inför någon annan. Förutom att min bror bad mig visa vad jag lärt mig igår (jag blev genast sämre av pressen..) och att min familj alldeles säkert hör en del genom våra papper till väggar, så har jag ännu inte blottat mig för någon. Jag vet ju att jag egentligen inte kan; jag råkar bara älska att försöka.

För någon timme sen satt jag precis där jag sitter nu (febrilt letande efter ursäkter att inte hinna göra svenskaläxan) och googlade chords. När jag sen hittade Good Riddance och “tittade igenom ackorden” märkte jag att jag redan spelade den. Och det lät okej!

Då önskade jag så att jag spelat för dig redan i lördags. Att jag blygt tracklat mig igenom en av de enklaste låtarna jag hittat över telefon så att du visste i vilket dåligt skick jag var. Jag önskar det för att du skulle höra skillnaden mot nu. Jag hade velat att du såg hur jag alldeles nyss googlade, hittade, spelade och sjöng och redan kunde. Jag vill att du ska kunna märka det.

Men hörrni, don’t get any hopes up - kom ihåg vad jag jämför mig med. Från botten går det bara uppåt, yes?

I swear it’s not by choice - but Ana has this voice, and it calms me down, it gives me purpuse

Egentligen var jag på väg att lägga mig men det gick inte. Inte utan att först trycka ut ett par tårar till en sång jag hittat som jag tycker är sådär fängslande och vacker. Som jag vill bygga blåsor på fingrarna av att försöka spela. Och faktiskt, efter en helg med gitarr är det sången snarare än ackordbytena som blir tufft när det gäller Maria Mena.

Jag trodde aldrig jag skulle tycka så mycket om att äga en gitarr. Kul, visst, och bra att ha. Men inte såhär, inte så att jag hellre sitter på sängkanten med bultande fingertoppar än pluggar, äter eller tränar. Pluggar är väl inte så konstigt egentligen, det blir hård kamp mellan strängar och penna på studiedagen imorgon.

Det bästa med den är att den är en gåva. Inte köpt, inte hittad, utan fådd.

Det känns fint.