Egentligen var jag på väg att lägga mig men det gick inte. Inte utan att först trycka ut ett par tårar till en sång jag hittat som jag tycker är sådär fängslande och vacker. Som jag vill bygga blåsor på fingrarna av att försöka spela. Och faktiskt, efter en helg med gitarr är det sången snarare än ackordbytena som blir tufft när det gäller Maria Mena.
Jag trodde aldrig jag skulle tycka så mycket om att äga en gitarr. Kul, visst, och bra att ha. Men inte såhär, inte så att jag hellre sitter på sängkanten med bultande fingertoppar än pluggar, äter eller tränar. Pluggar är väl inte så konstigt egentligen, det blir hård kamp mellan strängar och penna på studiedagen imorgon.
Det bästa med den är att den är en gåva. Inte köpt, inte hittad, utan fådd.
Det känns fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar