The way you make me feel

Vad lycklig jag är.
Kom på det nu bara. Kände det plötsligt. Med ens blev allt så lätt.

Gå och lägga sig?

Ska snart sticka och borsta tänderna, försöka att faktiskt lägga mig i tid. Har varit en bitter grintant idag så lite extra sömn kan knappast skada.

Imorgon är det folkdans med skolan, skittidigt, det är inte ens december. Okej visst, sista dagen på månaden men det är en principsak. En lussefest ska hållas i närheten av lucia, n’est-ce pas?

Gå och lägga sig vore ett effektivt sätt att få tyst på mig. Yes, så får det bli :)

Nattaxa

En fågel kvittrade när jag promenerade längs med gatan på väg hem från bussen nyss. Jag trodde jag skulle dö. Dels var det så vackert med den starka fågelsången mot tystnaden att jag brast inuti, dels påminde ljudet mig om vår och om för länge sen och om våren för ett och ett halvt år sedan. Det gjorde ont och gjorde gott på samma gång. Vill inte sova.

Förmiddag

Drog upp persiennen lite för hårt, sådär så det smäller till när den når fönsterkarmen. Var väl för otålig, ivrig att titta ut för att se varifrån den svala höstlukten kom. Fönstret står lätt öppet och det luktar så otroligt, otroligt gott. Men det är som om bilden utanför inte stämmer överrens med det höstiga som slinker in genom springan och lägger sig tillrätta i luften i rummet. Tittar jag ut ser jag en likadan länga som vår, ett äppelträd med enstaka gula blad utstickandes från ändarna på grenarna, det ser inte klokt ut, en molnig himmel, oklippt gräsmatta och en naken häck. Buske, alltså. Skulle det där jordiga, friska, fuktiga komma därifrån?

Hade tänkt sluta skriva där och sätta igång med mer vettiga saker, men så fick jag syn på kvinnan i huset rakt över. Hon satte upp en såndär röd julblomma på var sida av en adventsljusstake. Jag har hittills sett en ljusstake och det är första advent imorgon.

Ut och slut

Och kicken är kommen! Med boken utläst rinner välmåendet av mitt achievement ut i kroppen och gurglar förnöjt runt därinne. Historien sitter kvar som hudfärgade plåster på kroppen och påminner mig emellanåt om vad jag läst. Tar jag mig någon gång på armen känner jag ett skrovligt plåster mot handflatan och kommer att tänka på en otrevlig konversation från boken och konstaterar att nej, såndär ska jag aldrig bli. Ibland drar jag handen genom håret och blir plötsligt varse det kantstötta plåstret på fingret, minns en scen ur boken och tänker att usch, sådär fruktansvärt onödiga kommer vi aldrig att vara.

En rätt okej bok. Aningen jobbig att läsa, hemsk i sin verklighetstrogna skildring av det frustrerande svek som till slut utgör relationen den handlar om. Jag är glad att jag läst den, tycker att jag fått ut något men knycker samtidigt lite på axlarna när jag slår igen den. För att skaka av mig obehaget och leta upp något annat att läsa.

Tusen skärvor tillit

Jag håller på att läsa en bok, en för mig rätt nyligen långsamt återkommande men ack så behaglig vana. Boken är motsatsen till feel good utan att för den delen vara av vulgär skildring av stympning i Afrika typen. Den handlar originellt nog om ett par där det mesta trasslas till, lite banalt överdramatisk titel, vet inte, kanske känner jag för att komma med en längre utläggning om innehållet i den senare. För ögonblicket håller jag på att tampas med de sista 70 sidorna och har den där kicken av att avsluta en bok väntandes någonstans i magtrakten. Läser både ivrigt för att komma vidare i handlingen och bli färdig, men också noggrant för att ta vara på det som är kvar. När jag satt och frös på torget i väntan på en buss läste jag ett par meningar som hade direkt koppling till bokens titel och det slog mig att de sammanfattade allt jag dittills hade förstått och fått ut av att läsa den. De löd;

Först när man blir sviken ser man måttet på sin tillit. Först när tilliten spricker i tusen skärvor, när den regnar ner med ett högt klirr över ens huvud. När man är omgiven av vassa skärvor och man inte vet om man någonsin vågar röra sig igen.

Och nu måste jag get on with mitt arbete. Tur för mig att jag har den där vänligt pushande rösten i örat. Vart skulle jag hamna utan den? Happ.

När blir det lunch? Maffig vetemuffin någon?

Koncentrationen tryter en aning efter dryga två och en halvtimme bland papper och uppslagna tegelstenar till böcker. Tecknen på skärmen framför mig ser ännu inte ut som  ett presentabelt arbete utan vittnar mest om en lätt vilsenhet inför målet i det att jag försöker suga ut något ur boksidorna och få ner det i text ihop med stoft från mitt eget huvud. Det går, det är jag säker på, någonstans vet jag det. Men när? Kan det inte bara gå nu, nu när jag sitter här och försöker och försöker att hålla tankarna på rätt sak och blicken fäst på rätt ställe?

Jag dricker vatten när jag ska fokusera. När jag ska fokusera och samtidigt försöka kämpa mot tristessen eller stressen eller se till att inte bli för entusiastisk över det jag vill få ner i text. Det sistnämna är mer sällsynt än övriga när det kommer till komplicerade 1,5 radavstånds-arbeten där jag vill dölja att jag inledningsvis inte riktigt vet vad jag pratar om.

Men, det brukar i de allra allra flesta fall inte bara bli färdigt, utan även lösa sig med det där “vet inte vad jag pratar om”-problemet. Kan jag någon gång lära mig att det bara är att ta sig igenom det tunga inledande snacket (det jag inte vet så mycket om som jag vill ge sken av) för att sedan låta det släppa och få ihop kopplingarna mellan det jag babblat om? Den tunga biten kommer sadly enough först och hinner (ännu mer sadly) få mig att tappa modet innan jag ser ljuset på andra sidan. Ah vad jag gnäller. Jobba istället!

Ken i katalogen

Vad allt känns “människor” just nu, det är allt jag går och tänker på och skriver och pratar om. Det är i och för sig det enda intressanta i livet för ögonblicket, det händer inte så mycket annat stort och sensationellt.

Jag tycks temporärt ha övergått från hänga i bökiga folkmassor till att one-to-one-umgås med någon eller några i taget. Och det är inte helt fel faktiskt, jag har inget emot att det är så ett tag. Får chans att känna efter vilka jag trivs med och hitta tillbaka till ett par jag tappat bort på vägen.

Kvällen kunde inte ha blivit skönare. Avslappnat to the bone med mat (=jag är nöjd), filt och det där snacket jag inte fattat att jag saknat så mycket. Det är härligt att prata med någon som verkligen hänger med i tankegången, någon som tycker som man själv, som kommer med uppriktiga kommentarer man vill höra men inte bett om. Att vi är så fristående från varandras vardagsliv är inte dumt när det kommer till kritan, det ger en chans till objektivitet som vi båda gillar.

Jag vill bara borsta tänderna, klä av mig och lyssna på det bästa ljudet jag vet, för att sedan somna och sova tungt i konstant djupsömn tills det ljusnar.

Från förr

Jag satt på bussen häromdagen och kom att tänka på en tjej jag kände. Det var väl en åtta-tio år sedan men trots det kändes det vid det gnisslande sätet och den dimmiga fönsterrutan plötsligt så nära. Hon var den energiska typen; pigg, sprallig och utåtagerande. Rätt så bossig. Tyckte om att göra saker på sitt sätt och behövde aldrig anstränga sig mycket för att få andra att haka på. I skolan var hon alltid igång, kallades teaterapa av lärarinnan och älskade det. Hon hade inte en tanke på att vara blyg och tyckte om rasternas svettiga omgångar av pussjage då hon alltid blev jagad och alltid var snabb nog att hinna ikapp dem hon själv satte efter. Om hon var så snygg vet jag inte. Vem var förresten det i den åldern? Det var mittbena och färglada gläder under ett virrvarr av nya, ännu alltför stora, tänder och det mesta av barnens utseende berodde på någon underliggande personlig utstrålning.

Lycklig var hon, det vet jag. Glad för att hon hade roligt och mådde bra, nöjd över den uppmärksamhet som riktades mot henne. Hemma älskade hon att prata. Alltid, alltid showandes. Alltid härmandes en musikvideo, fjantigt dansandes tillsammans med lillebrorsan eller i färd med att dra ett skämt med rolig röst. Och hon blev alltid uppmärksammad för det hon gjorde. Det var alltid någon som skrattade åt hur rolig hon var och kom till föräldrarna med beröm. Hon ville vara duktig, inte bara på att underhålla utan också som person. Hon gjorde saker för att underlätta för föräldrarna, utförde de sysslor hon hittade och ville alltid vara med och bidra till bra stämning och komma med idéer. Jag inser när jag skriver att hon ville kunna påverka hur saker blev, hon ville att allt skulle bli bra och trivsamt. Dels för att det gjorde henne glad, men självklart också för att det uppfattades och uppskattades av dem runtomkring. Och föräldrarna lyste av glädje över sin hjälpsamma, roliga, kloka dotter.

För visst ville hon vara klok också. Det räckte inte med att vara sprallig och oförutsägbar, nej hon skulle vara någon att räkna med också. Då hon så småningom växte ur lågstadiet tog den här delen över allt mer. Hon pratade mycket, berättade dels om saker som hände henne under dagen, dels om egna tankar. Efter skolan kunde hon redogöra för en tankekedja hon haft och en åsikt hon därefter kommit fram till. Hon älskade att föräldrarna, särskilt mamman, lyssnade vid uppackandet ur matkassar medan hon satt på diskbänken med dinglande ben och pratade glatt och med hög röst. Det togs emot med respekt och eftertanke, det var sällan att något hon sa viftades bort. Det blev alltid lyssnat på och bidrog till andras bild av henne som en tankemässigt mogen liten tjej, men också till den egna självkänslan. Hon visste att hon var duktig, att hon var rolig att lyssna på och att det sällan var nödvändigt att prata över huvudet på henne.

Vid släktmiddagar tyckte hon om att sitta kvar vid vuxenbordet efter maten. De vuxnas samtal var alltid intressanta, alltid oförutsägbara och varierande. I de allra flesta fall förstod hon vad de pratade om och kunde hänga med, ibland satt hon bara med och snappade upp enstaka åsikter och berättelser. När hon noga tänkt igenom en tanke som poppat upp vågade hon ibland efter att ha väntat på en lucka i samtalet sticka in och berätta vad hon tänkte. Eller så drog hon exempel från sitt eget liv som rörde det samtalet gällde. Vid dessa tillfällen vände sig alla morbröder och babblande fruar mot henne och lyssnade på vad hon sa. Hon kände att hon uppskattades, att hon bidrog, att de tyckte hon var något extra eftersom hon tänkte så långt och så bra.

Hennes beteende är fortfarande sånt här. Jag kan inte låta bli att tänka att det delvis är intakt, att mönstret i hennes agerande fortfarande är detsamma även om det tar sig uttryck på ett helt annat sätt. Hon tycker fortfarande om att bjuda på sig och skämta, inte lika mycket för att andra ska tycka att hon är rolig, vilket hon självklart också vill i de stunderna, utan mest för att hon älskar att kunna släppa loss och låta bli att bry sig om hur mycket hon ger av sig själv för att kunna föra fram det hon vill berätta och illustrera. Känslan av att vara bekväm nog för det, att redan vara accepterad och omtyckt så hon kan lämna ut sig i energiska beskrivningar vet jag att hon är grymt beroende av. När hon umgås tycker hon om att snabbt kunna visa sin ledighet. Det är när hon inte kan det, när hon inte vet hur en avslappnad inställning till sig själv skulle tas emot, som hon blir vilsen och tillbakadragen.

Hon är också fortfarande densamma vid släktmiddagar. Skillnaden är att hon inte längre ligger på lägre nivå än de andra, hon är naturligt att räkna med på grund av sin ålder och känner inte längre behovet av den där lite lätt förvånade uppskattningen hon möttes av när hon var yngre. Nu förstår och skrattar hon mer och vet säkrare vad hon vill svara när någon självmant vänder sig till henne för åsikter eller kommentarer. Hon tycker det är spännande att snacka med dem, kul att se vad för typ av konversationer som kommer upp, nyfiken som alltid på sin egen del i det.

Samtidigt som jag ser att hon är kvar undrar jag vart hon tagit vägen. Där på bussen fann jag mig vara den enda kvarlevande, hennes föräldrar borträknade, som fortfarande känner henne. De flesta har lärt känna en ny person i hennes ställe och kan i vissa fall tro på de berättelser och beskrivningar de hör. Av någon anledning kändes det smärtsamt att se vad det blivit av henne. Det var konstigt att se hur tydligt hon formats av sitt liv, hur jag plötsligt tyckte att allt hon är har kommit av en anledning. I mitt ögonblick av hm, insikt, tyckte jag mig plötsligt kunna spåra hennes egenskaper och beteende från den där flickan, se hur de formats och omformats av händelser i hennes liv för att sedan landa i den hon är nu. Landa är kanske fel ord förresten, inget är väl konstant, inget har väl slutligen landat? Det mesta skulle fortfarande kunna förändras, eller?

Hade velat käka middag med henne någon gång, höra lite vad hon tänker på, hon hade så goa åsikter. Jag undrar vad hon skulle tycka om mig. Jag lever trots allt i hennes ställe.

Jag har inte tid att skriva mer. Eller jo, skriva är precis vad jag måste lägga tid på nu. Skolgrejer.

Tacos

Och det blev nåt. Vi har känt varandra så länge att vi knappast kan rubbas, de tre och jag utgör någon slags… grund? Något som inte påverkas av alltför mycket runtomkring, ett gammalt gäng som kan umgås oregelbundet eller aldrig men som ändå inte kan ifrågasättas. Och som jag trivs. Det är enkelt och tryggt och bekant och nytt.

Dessutom första tacosfredagsmyset på evigheter. Inte fel.

Kväll med Basker

Bara ett par minuter till jag ska springa ner för trapporna, hoppa på bussen och reuniteas med tjejerna från föregångaren till Änglarna. Det blir nåt!

Köpbegär?

Någon hade pillat på min kamera under holländarnas besök i Stockholm, verkligen pillat, ändrat på precis allt och klickat sig runt på ställen jag inte visste rymdes i den. Kanske är jag som har dålig koll, jag vet inte, men kurera den efter bästa förmåga får jag göra oavsett vilket.

Det var fel att vakna i min säng imorse. Fel att det blivit en ny dag, fel att jag låg insnärjd i telefonsladden (även om det brann till lite i magen av att veta att jag fått somna med den där), och framför allt fel att det pep frenetiskt från till höger om mig. För tidigt.

Vad som däremot känts helt rätt var den förvånansvärt exklusiva milkshaken med en saknad vän, idén som slog mig som en stråle från regnmolnet ovanför, torsdagens grymma träningsutbud, lägenheten jag har för mig själv och muggen jag var tvungen att köpa till dig. Som jag tog mig friheten att framför en av de sämsta dokusåporna i vår tid (skulle bara kolla in en kompis brorsa som är med) inviga. Med glögg. Den du.

Jag ska på något sätt vakna pigg imorgon

Utan att ha något annat att säga än gaaaaaah vill jag knappa ner ett par ord innan jag somnar. Om någon frågar är klockan bara fem i tio när jag kryper ner..

Jag är oförskämt lycklig men med den där malande, lätt kittlande stresskänslan ständigt gnagande i magen och jag vill inte göra något åt det. Jag vill för allt i världen inte lämna den här sköna perioden av utstickanden från mitt every day life. Det finns ingen som helst lust i mig att återgå till den ack så mycket mindre spännande och desto mer förutsägbara vardagen. Vad ska jag livnära mig på då?

Känner på mig att denna belåtenhet över att handla efter vad jag behöver och dessa lyckokickar det för med sig får bli bränsle för en tid framöver..

Ta sig i kragen

Émile Zolas ord malde och naturalismens nakna beskrivningar formulerades i nya meningar i huvudet på mig medan jag klev av bussen. Tittade hoppfullt upp mot min balkong för att se om det lyste bakom gardinerna. Det gjorde det. Kanske inte var så illa trots allt? Det kanske skulle gå att fokusera tillräckligt mycket denna farsdagseftermiddag när allt kom omkring?

Äh, såklart. Vad annars?

När jag log för mig själv vågade sig det ljumma hoppet ut i blodet igen och duggregnet slutade plötsligt kännas mot hakan. Den enda delen av mitt ansikte som inte skyddades av mössan. Jag kände plötsligt och häftigt någon slags gemenskap med mig själv. Känslan av att det trots allt var vi, jag och henne jag riktar mitt inre snack mot, som hitintills övervunnit den här typen av onödiga, självförvållade prövningar tillsammans.

Jag lyfte blicken mot den skumma molnhimmeln och kände lugnet långsamt finna sin väg tillbaka in i kroppen, runt i magen och sen slutligen upp i huvudet. Det var dags att på nytt ta mig själv i besittning, återfinna kontrollen över mig och vad än som pågick därinne utan mitt godkännande. Jag spände på mig min kropp som en krigsväst, färdigrustad men inte hett militärgrön, redo - till sist.

Det har hunnit bli mörkt medan jag suttit här och knappat, lutad mot sängen med benen i kors och en knappt urskiljbar spegelbild av mig själv mittemot. Jag borde kanske hålla tyst. För jag menar, jag måste låta galen.

This is it

Ah ja jösses, hur är det möjligt att vi aldrig träffades när jag nu på något sätt kan sakna vår relation? Jag tillhör inte dem som vuxit upp med honom som förebild, som anledning att börja dansa eller som inspiration till musiken och till livet. Nej, banalt nog hamnade jag bara framför en dvd med hans mest omtyckta låtar en klar höstdag när det var städdag i området, många år sedan nu, och satt där utan att resa på mig tills sista låten var slut. Vid det laget hade jag både berörts och förundrats, njutit och gråtit.

Och det sitter i. Som om den stunden som bara var min men som delades med honom förenade oss där och då och alltsedan, på ett sätt som ingen annan känner till. Det han skapat är för hela världen och det är bara mitt.

S känner mig ibland bättre än jag själv gör. Det här var en grym, grym grej att ge mig. Tack.

Det man saknar är av betydelse

De satt på varsin sida av bordet. Kaffemuggarna i papp osade av värme och väckte varsamt fingrarna som frusit av regnstänket under promenaden dit. En grön sopbils dova dunk letade sig in genom fönsterglaset och blinket från den oranga lampan på dess tak blandades med osäkerheten som hängde som en odefinierbar massa mellan dem. Orden som utbyttes var glada och slank lätt från nervösa läppar men tycktes när de dunsade mot tyngden i luften tappa del av sin innebörd innan de slutligen landade på andra sidan bordet.

De satt så en stund, pratandes och smuttandes på det alltför varma kaffet. Diskuterade hur snabbt det svalnade när man tog av locket, konstaterade att det lätt blev kallt för fort om man gjorde det och lovsjöng istället känslan av värmen bakom locket mot läpparna när man drack med det på.

De tyckte nog om orden som välde upp inifrån dem i försök att fylla allt det främmande som hängde i trådar ovanför deras huvuden. Den mil som tycktes ligga mellan dem var samtidigt det närmaste de varit varandra på länge och de kunde känna den trygghet som förtvivlat slog omkring sig, ivrig att frigöra sig från trådarna i luften, längtandes efter att på nytt få landa i dem.

Åtminstone den yngre av dem kände att den sedan gjorde det. I takt med att de drog i varsitt handtag till den låda de så hastigt klistrat igen krympte distansen mellan bordskanterna. De var där igen, de två. Ensamma med det de hittat i varandra, tyckt om i varandra, behövt från varandra. I just deras närvaro var det tvunget att tränga fram, intakt, saknat och fortfarande behövt. Trots det följdes det tätt av en uppgivenhet inför oförmågan att bevara tillståndet så fort de skulle släppa det där absoluta i att bara vara de två. Känslan tryckte på väggarna som obemärkt backade. För den yngre av dem försvann väggarna och rummet helt ur synfältet, och från där de satt tycktes bordet fortsätta så långt att att mannen som slagit sig ner intill henne i själva verket inte var där.

Oförmögen att uttrycka det som känns så starkt i handling kvävs hon till vardags inifrån av en förtvivlad frustration. Knutarna av uppgivenhet och ovisshet som tack vare just den där stunden lättats betydligt dinglar i den tilltagande vinden i hennes bröst. Undrande, väntandes, hoppfulla, bräckliga, tacksamma, ensamma.

Taking the plunge

Det kommer ingenting. Jag skriver, suddar ut, skriver, suddar ut. Where to begin? What to say?

Den här dagen var markerad med en stjärna i min kalender redan innan jag vaknat och insett att den inte skulle bli det jag trodde att jag slog upp ögonen till. Jag känner mig.. nej. En annan dag. Jag kan inte nu.

Jag behöver nog ta igen sömn och låta hjärnan work its magic medan jag sover. Vem vet, kanske vaknar jag imorgon med en bunt klarheter prydligt staplade bakom ögonlocken?

Får jag skriva på ditt te? Fortasse

Jag börjar tro att alla med det där namnet är härliga människor. När har jag någonsin blivit motbevisad? Idag t.ex, fick jag återigen testen stärkt efter en tur till ett av stadens bättre Espresso Houses (as if there's a difference mellan caféerna av denna samma massproducerade, men ack så ljuvliga, kedja). Det var ett välbehövt inslag i en hittills rätt sketen vecka.

Jag behöver ett avbrott. Utbrott. Vad som helst. Så här kan jag i alla fall inte fortsätta. Men man kan bara ändra på sig själv, aldrig andra. Säger i alla fall min mamma.

Den där stora jag-måste-överleva-EA-muggen satte sin prägel på resten av min dag. Alldeles för mycket te på en gång.

Ah. Känner inte riktigt igen min egen ton.

Tänd en brasa och be

Det värker i benen efter timmar av stillasittande på tåg hit och dit, ögonen svider lite efter en kort natt i bäddsoffan och magen är varm efter teet min bror kokat när jag kom hem. Min hand ligger öppen i knät utan fingrar att fläta in i de egna, mitt ansikte känns blottat utan ditt tätt intill och min person blir tunnare utan den värmande mantel du utgör utanpå mitt eget skinn.