De satt på varsin sida av bordet. Kaffemuggarna i papp osade av värme och väckte varsamt fingrarna som frusit av regnstänket under promenaden dit. En grön sopbils dova dunk letade sig in genom fönsterglaset och blinket från den oranga lampan på dess tak blandades med osäkerheten som hängde som en odefinierbar massa mellan dem. Orden som utbyttes var glada och slank lätt från nervösa läppar men tycktes när de dunsade mot tyngden i luften tappa del av sin innebörd innan de slutligen landade på andra sidan bordet.
De satt så en stund, pratandes och smuttandes på det alltför varma kaffet. Diskuterade hur snabbt det svalnade när man tog av locket, konstaterade att det lätt blev kallt för fort om man gjorde det och lovsjöng istället känslan av värmen bakom locket mot läpparna när man drack med det på.
De tyckte nog om orden som välde upp inifrån dem i försök att fylla allt det främmande som hängde i trådar ovanför deras huvuden. Den mil som tycktes ligga mellan dem var samtidigt det närmaste de varit varandra på länge och de kunde känna den trygghet som förtvivlat slog omkring sig, ivrig att frigöra sig från trådarna i luften, längtandes efter att på nytt få landa i dem.
Åtminstone den yngre av dem kände att den sedan gjorde det. I takt med att de drog i varsitt handtag till den låda de så hastigt klistrat igen krympte distansen mellan bordskanterna. De var där igen, de två. Ensamma med det de hittat i varandra, tyckt om i varandra, behövt från varandra. I just deras närvaro var det tvunget att tränga fram, intakt, saknat och fortfarande behövt. Trots det följdes det tätt av en uppgivenhet inför oförmågan att bevara tillståndet så fort de skulle släppa det där absoluta i att bara vara de två. Känslan tryckte på väggarna som obemärkt backade. För den yngre av dem försvann väggarna och rummet helt ur synfältet, och från där de satt tycktes bordet fortsätta så långt att att mannen som slagit sig ner intill henne i själva verket inte var där.
Oförmögen att uttrycka det som känns så starkt i handling kvävs hon till vardags inifrån av en förtvivlad frustration. Knutarna av uppgivenhet och ovisshet som tack vare just den där stunden lättats betydligt dinglar i den tilltagande vinden i hennes bröst. Undrande, väntandes, hoppfulla, bräckliga, tacksamma, ensamma.
De satt så en stund, pratandes och smuttandes på det alltför varma kaffet. Diskuterade hur snabbt det svalnade när man tog av locket, konstaterade att det lätt blev kallt för fort om man gjorde det och lovsjöng istället känslan av värmen bakom locket mot läpparna när man drack med det på.
De tyckte nog om orden som välde upp inifrån dem i försök att fylla allt det främmande som hängde i trådar ovanför deras huvuden. Den mil som tycktes ligga mellan dem var samtidigt det närmaste de varit varandra på länge och de kunde känna den trygghet som förtvivlat slog omkring sig, ivrig att frigöra sig från trådarna i luften, längtandes efter att på nytt få landa i dem.
Åtminstone den yngre av dem kände att den sedan gjorde det. I takt med att de drog i varsitt handtag till den låda de så hastigt klistrat igen krympte distansen mellan bordskanterna. De var där igen, de två. Ensamma med det de hittat i varandra, tyckt om i varandra, behövt från varandra. I just deras närvaro var det tvunget att tränga fram, intakt, saknat och fortfarande behövt. Trots det följdes det tätt av en uppgivenhet inför oförmågan att bevara tillståndet så fort de skulle släppa det där absoluta i att bara vara de två. Känslan tryckte på väggarna som obemärkt backade. För den yngre av dem försvann väggarna och rummet helt ur synfältet, och från där de satt tycktes bordet fortsätta så långt att att mannen som slagit sig ner intill henne i själva verket inte var där.
Oförmögen att uttrycka det som känns så starkt i handling kvävs hon till vardags inifrån av en förtvivlad frustration. Knutarna av uppgivenhet och ovisshet som tack vare just den där stunden lättats betydligt dinglar i den tilltagande vinden i hennes bröst. Undrande, väntandes, hoppfulla, bräckliga, tacksamma, ensamma.
1 kommentar:
Oj, vad handlade det här om? Jag tycker mig vara så bekant med situationen, trots att jag inte kan sätta fingret på vad som egentligen utspelade sig rent konkret.
Skicka en kommentar