Koncentrationen tryter en aning efter dryga två och en halvtimme bland papper och uppslagna tegelstenar till böcker. Tecknen på skärmen framför mig ser ännu inte ut som ett presentabelt arbete utan vittnar mest om en lätt vilsenhet inför målet i det att jag försöker suga ut något ur boksidorna och få ner det i text ihop med stoft från mitt eget huvud. Det går, det är jag säker på, någonstans vet jag det. Men när? Kan det inte bara gå nu, nu när jag sitter här och försöker och försöker att hålla tankarna på rätt sak och blicken fäst på rätt ställe?
Jag dricker vatten när jag ska fokusera. När jag ska fokusera och samtidigt försöka kämpa mot tristessen eller stressen eller se till att inte bli för entusiastisk över det jag vill få ner i text. Det sistnämna är mer sällsynt än övriga när det kommer till komplicerade 1,5 radavstånds-arbeten där jag vill dölja att jag inledningsvis inte riktigt vet vad jag pratar om.
Men, det brukar i de allra allra flesta fall inte bara bli färdigt, utan även lösa sig med det där “vet inte vad jag pratar om”-problemet. Kan jag någon gång lära mig att det bara är att ta sig igenom det tunga inledande snacket (det jag inte vet så mycket om som jag vill ge sken av) för att sedan låta det släppa och få ihop kopplingarna mellan det jag babblat om? Den tunga biten kommer sadly enough först och hinner (ännu mer sadly) få mig att tappa modet innan jag ser ljuset på andra sidan. Ah vad jag gnäller. Jobba istället!
1 kommentar:
Hemtenta? Kännde igen det där så det bara smällde om det. Men skriv alla snygga rubriker och strunta i inledningen tills du vet vad du har att inleda till, så känns det bättre. Och låt datorn stå på och gå fram och tillbaka och greja med annat när det känns för trist, så får hjärnan jobba omedvetet. Det är en del av processen:) Lycka till!
Skicka en kommentar