Lördagskväll och jag sitter ensam vid köksbordet med en tallrik värmd mat framför mig och glor på min spegelbild i rutan mitt emot medan två värmeljus som ingen släckt sen de åt middag kastar skuggor på bordsduken. Jobbdagen värker lite i kroppen och jag blåser på kycklingbiten innan jag stoppar gaffeln i munnen och knappt har jag formulerat ett par deppiga meningar i stil med dessa i huvudet förrän min bror kommer insmygandes och slår sig ner framför spegelbilden jag hittills glott på. Och det värmer lite. Vi pratar om hans skola och en tjej han träffar och annat som jag inte minns och jag undrar om han väljer att hålla mig sällskap för att han snart inte kan det längre. Annars är hans stunder vid matbordet nämligen så korta som möjligt, bortsett från de gånger vi sitter kvar länge och sjunger fåniga påhittade sånger och kompar oss själva med kreativa ljud och trummande slag i bordsskivan.
Han tjatar förresten på mig om att få en massage jag är skyldig honom. Sin massage kallar han den. Det råder skilda meningar om huruvida denna massage ens existerar men turerna fram och tillbaka har varit så många genom åren att hoppet om att reda ut de verkliga omständigheterna för länge sedan har slocknat. Förr om åren användes en stunds massage som muta alternativt utpressning i olika syskonliga tvister och jag blev tydligen skyldig honom en halvtimmes sådan innan min födelsedag, förra året, och sen ännu en innan min nästa om jag inte hann ta körkort. Den senare slopades då utsikterna om att faktiskt hinna ta körkort inte var speciellt goda men enligt min bror innebar det att jag istället är skyldig honom, inte en halvtimmes, utan en hel sketen timmes massage innan jag åker till Vietnam. En stund kan han få, det är jag säkert skyldig, men orden “timme” och “massage” har aldrig kommit samtidigt ur min mun – det garanterar jag.
