Det kliar i skinnet

Det var blött i mitt ena öra av skrattårar när jag somnade i gårkväll. Min mamma är väldigt rolig.

Jag har nu upplevt nya nivåer av svett i ryggslutet när jag i sällskap av min(a) ryggsäck(ar) tog mig in till stan och jag har vinkats av av min familj vid tågstationen. Allt gick så fort. Jag hann tänka att “nu händer det” utan att för den delen förstå någonting av vad som hände. Lika bra det, jag hoppas att insikten om att jag ser dem igen först om ett halvår inte når mig.

I skrivandets stund sitter jag på halvsnabba InterCity mot Stockholm och hoppas att ingen sitter och sneglar på vad jag skriver från raden bakom. Jag är så fruktansvärt uttråkad och så fruktansvärt varm. Behovet av stimulans är enormt. Här har jag lyckats packa färdigt och rensa mitt rum och ge mig iväg på vad som troligen blir något att minnas resten av livet och så är jag fast i ett värmeosande baklängessäte på ett skramligt InterCity-tåg. Lame.