Hon har fått ett namn

Som redan framgått är min gitarr numera överordnad stora delar av mina andra grundläggande behov. Gå på toa får till exempel alltid vänta.

Mina tre mittersta fingrar på vänsterhanden har som ett osynligt stearinlager runt fingertoppen. De är känsliga för tryck men inte för beröring, de är lätt glansiga och aningen mörkare i tonen än resten av fingret och jag försöker halvhjärtat fundera ut varför.

Jag sitter helt enkelt fast i “bara fem minuter till”, “aah, bara till halv” och “bara den här också!” och har nu på så sätt hunnit spela en del. Jag är dock fortfarande alldeles för feg för att spela inför någon annan. Förutom att min bror bad mig visa vad jag lärt mig igår (jag blev genast sämre av pressen..) och att min familj alldeles säkert hör en del genom våra papper till väggar, så har jag ännu inte blottat mig för någon. Jag vet ju att jag egentligen inte kan; jag råkar bara älska att försöka.

För någon timme sen satt jag precis där jag sitter nu (febrilt letande efter ursäkter att inte hinna göra svenskaläxan) och googlade chords. När jag sen hittade Good Riddance och “tittade igenom ackorden” märkte jag att jag redan spelade den. Och det lät okej!

Då önskade jag så att jag spelat för dig redan i lördags. Att jag blygt tracklat mig igenom en av de enklaste låtarna jag hittat över telefon så att du visste i vilket dåligt skick jag var. Jag önskar det för att du skulle höra skillnaden mot nu. Jag hade velat att du såg hur jag alldeles nyss googlade, hittade, spelade och sjöng och redan kunde. Jag vill att du ska kunna märka det.

Men hörrni, don’t get any hopes up - kom ihåg vad jag jämför mig med. Från botten går det bara uppåt, yes?