Vattendraget, jättetunt, och så grönt runt det mitt i det torra.
I min utkastkorg ligger vanligtvis tre sms, det första är sen i våras och innehåller fyra-fem titlar på böcker jag tänkt läsa eller tänkt undvika att glömma bort. Det andra är kortfattat, osammanhängande och nerknappat i all hast i ett desperat försök att bevara ett intryck, en känsla. Jag slängde mig över mobilen, fumlade med knapparna för att få ner det jag såg i ord snabbt nog för att det skulle finnas kvar utanför tågfönstret när jag såg upp på nytt. Vad jag trodde att meningen skulle hjälpa mig med i känsloväg vet jag inte, från sin plats i ett sms-utkast har den knappast fyllt någon viktigare funktion. Den har däremot påmint mig om just det den förväntas bevara med sina lösryckta ord så fort jag blickat förbi "Unknown: Vattend... [64B]" i utkastkorgen.
Vi sitter på tåget mellan Girona och Barcelona. Det måste varit på vägen tillbaka till Girona för jag sitter vid fönstret. Vi har passerat staden och industriområdet, så utanför rusar nu meter efter meter av torrt och brungult landskap förbi med spretiga buskar och enstaka träskjul som enda avbrott längs med vägen. Så plötsligt, en bit längre fram, rinner en tunn strimma vatten i en bred fåra i marken, alldeles omringad av grönska. Den gröna fåran är inte mer än ett par meter bred på varje sida men klyver ändå den torra marken som ett tuschstreck på ett papper. Medan vi snabbt närmar oss det gröna kan jag omöjligt sluta titta.
Fascinerad, fångad, förundrad.
Förutsättningen för liv tedde sig så tydlig och så enkel, gränsen för det likaså. Dessa två meter längs vattnet, oberoende av det döda runtomkring - det enda villkorslösa kriteriet. Jag var tvungen att minnas det och kastade mig i desperation över första bästa verktyg. En display och nio knappar. Så banalt.
I min utkastkorg ligger vanligtvis tre sms, det första är sen i våras och innehåller fyra-fem titlar på böcker jag tänkt läsa eller tänkt undvika att glömma bort. Det andra är kortfattat, osammanhängande och nerknappat i all hast i ett desperat försök att bevara ett intryck, en känsla. Jag slängde mig över mobilen, fumlade med knapparna för att få ner det jag såg i ord snabbt nog för att det skulle finnas kvar utanför tågfönstret när jag såg upp på nytt. Vad jag trodde att meningen skulle hjälpa mig med i känsloväg vet jag inte, från sin plats i ett sms-utkast har den knappast fyllt någon viktigare funktion. Den har däremot påmint mig om just det den förväntas bevara med sina lösryckta ord så fort jag blickat förbi "Unknown: Vattend... [64B]" i utkastkorgen.
Vi sitter på tåget mellan Girona och Barcelona. Det måste varit på vägen tillbaka till Girona för jag sitter vid fönstret. Vi har passerat staden och industriområdet, så utanför rusar nu meter efter meter av torrt och brungult landskap förbi med spretiga buskar och enstaka träskjul som enda avbrott längs med vägen. Så plötsligt, en bit längre fram, rinner en tunn strimma vatten i en bred fåra i marken, alldeles omringad av grönska. Den gröna fåran är inte mer än ett par meter bred på varje sida men klyver ändå den torra marken som ett tuschstreck på ett papper. Medan vi snabbt närmar oss det gröna kan jag omöjligt sluta titta.
Fascinerad, fångad, förundrad.
Förutsättningen för liv tedde sig så tydlig och så enkel, gränsen för det likaså. Dessa två meter längs vattnet, oberoende av det döda runtomkring - det enda villkorslösa kriteriet. Jag var tvungen att minnas det och kastade mig i desperation över första bästa verktyg. En display och nio knappar. Så banalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar