Jag spenderade min fredagskväll med att missa en kär väns 18årsfirande för ett jobb jag lovade bort mig till för ett par månader sen. Trots att jag inte hade tackat nej till en klon för kvällen blev den betydligt bättre än väntad. Att kalla det "kvällen" är förresten lite fel, jag klampade in på kontoret vid tolv med en uppdrucken sideroadkaffe i magen i ett försök att tagga till. Jag och det två år äldre paret som också gick under titeln personal för dagen spenderade kommande timme med att lyfta löjligt tunga skåp från det blivande dansgolvet och förbereda goodiebags med praliner och linjaler med egenhändigt påklistrade loggor. Jag som sällan känner samhörighet till min (städ)bransch var ovanligt arbetsskadad och torkade av bord och bytte påsar på toaletten. Stiligt.
Så småningom kom det hela igång. Cateringtanten som utgett sig för att vara projektledare eller arbetsledare eller något i den stilen var den mest återhållsamma av oss alla, jobbade dock bra, laddade sin omoderna mobil i personalrummet (läs "gömman") i det minsta konferensrummet och rullade samtidigt cigaretter på den undanskyfflade skrivaren som blockerade all passage dit in. Paret hade ringt in en kompis då min icke-existerande förstärkning "blivit sjuk", en riktig lirare alltså. "Aasså" sa han förresten i slutet av varje mening, eller nej, i slutet av varje sats. När de ringde honom vid lunch låg han i fosterställning, bakfull, men tackade tveklöst ja till jobbet. Det tog honom en halvtimme att infinna sig; klädd enligt klädkoden och med ett välodlat skägg på hakan.
"Aaah assa, jag kände inte att de va läge ah dra fram trimmern nu och fixa detta assa." Asskön kille verkligen, bartender. En ödmjuk sådan.
Vi hällde upp champagne, fyllde på champagne, serverade vin innan maten och vin till maten och basade sen i baren resten av kvällen. Jag älskade att ha saker att göra; glas att städa undan, skålar att fylla på, flaskor att klämma mig in i personalgömman med, blommor att sätta i vaser, eller nej, blommorna var ett helvete. Vi hade inga vaser, vi hade tillbringare och höga glas.
Kvällen gick sin gilla gång, vid halv nio kunde jag svurit på att klockan var elva. Min energinivå sa att klockan var elva. Vi småpratade med dem som hämtade (gratis!) drinkar hos oss i baren och beundrade dansen vi såg genom glasväggen. Ett par i övre medelåldern stod ut från mängden, de buggade harmoniskt och följsamt till de två turkiska diskjockeygubbarnas (de var diskjockeys tydligen, inte DJs..) dunk. De såg ut att sitta i hop i en osynlig gummimassa som tillät deras kroppar att glida runt på golvet som en enhet medan de tittade på varandra som om ingenting fanns förutom de. Blicken var en kombination av "vi har levt ihop i trettio år men behöver ändå inget annat så länge vi får vara tillsammans" och "aaah vi är så nykära". Jag var tvungen att berömma dem när mannen i paret hämtade en extra svag gin&tonic med svetten lackande i pannan och längs ryggraden. Sån där vill jag också vara när jag är 50+.
Så småningom kom det hela igång. Cateringtanten som utgett sig för att vara projektledare eller arbetsledare eller något i den stilen var den mest återhållsamma av oss alla, jobbade dock bra, laddade sin omoderna mobil i personalrummet (läs "gömman") i det minsta konferensrummet och rullade samtidigt cigaretter på den undanskyfflade skrivaren som blockerade all passage dit in. Paret hade ringt in en kompis då min icke-existerande förstärkning "blivit sjuk", en riktig lirare alltså. "Aasså" sa han förresten i slutet av varje mening, eller nej, i slutet av varje sats. När de ringde honom vid lunch låg han i fosterställning, bakfull, men tackade tveklöst ja till jobbet. Det tog honom en halvtimme att infinna sig; klädd enligt klädkoden och med ett välodlat skägg på hakan.
"Aaah assa, jag kände inte att de va läge ah dra fram trimmern nu och fixa detta assa." Asskön kille verkligen, bartender. En ödmjuk sådan.
Vi hällde upp champagne, fyllde på champagne, serverade vin innan maten och vin till maten och basade sen i baren resten av kvällen. Jag älskade att ha saker att göra; glas att städa undan, skålar att fylla på, flaskor att klämma mig in i personalgömman med, blommor att sätta i vaser, eller nej, blommorna var ett helvete. Vi hade inga vaser, vi hade tillbringare och höga glas.
Kvällen gick sin gilla gång, vid halv nio kunde jag svurit på att klockan var elva. Min energinivå sa att klockan var elva. Vi småpratade med dem som hämtade (gratis!) drinkar hos oss i baren och beundrade dansen vi såg genom glasväggen. Ett par i övre medelåldern stod ut från mängden, de buggade harmoniskt och följsamt till de två turkiska diskjockeygubbarnas (de var diskjockeys tydligen, inte DJs..) dunk. De såg ut att sitta i hop i en osynlig gummimassa som tillät deras kroppar att glida runt på golvet som en enhet medan de tittade på varandra som om ingenting fanns förutom de. Blicken var en kombination av "vi har levt ihop i trettio år men behöver ändå inget annat så länge vi får vara tillsammans" och "aaah vi är så nykära". Jag var tvungen att berömma dem när mannen i paret hämtade en extra svag gin&tonic med svetten lackande i pannan och längs ryggraden. Sån där vill jag också vara när jag är 50+.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar