Jag är nervig. Eller rastlös, snarare. Klarar inte av längre stunder ensam utan behöver folk runtomkring mig i princip hela tiden. Fylls av tacksamhet och bra magkänsla varje gång jag kan ringa över någon som kommer på direkten, varje gång en vän tar tag om mina axlar och tycker om mig. Varje gång jag går och lägger mig och inser att det är första gången på dagen jag är själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Har du funderat på varför du känner såhär?
Puss. Instämmer i ovanstående skribents fråga.
Har nog inte velat stanna upp och göra det. Kanske kompenserar för något annat? Vad vet jag inte. Eller så är det bara så kul att hänga. Känslan av att anspråkslöst kunna stämma träff med någon utan att planera det är härlig. Fast egentligen tror jag att det har med att inte vilja stanna upp och tänka att göra. Konstigt nog.
Det är inte konstigt egentligen. Ibland när livet förändras så kan man vilja springa rakt in i det nya och inte stanna förrän man hunnit så långt att det nya känns tryggt och vardagligt.
Det var en fin formulering. Jag tror jag köper den.
Det var en fin formulering. Jag tror jag köper den.
Skicka en kommentar