Jag är som unge Werther! utbrast hon

När jag öppnar ytterdörren och kliver in tittar han fram från bakom köksskåpet och ler mot mig. Han sitter på en stol med böjd rygg, lutad över ett konstigt låtande lådformat maskineri av svart plast. "Hej, jag demolerar papper!" hojtar han entusiastiskt innan han på nytt vänder sin uppmärksamhet mot den bullrande lådan. Han matar pappersbunt efter papperbunt genom springan för att sekunderna senare se dem komma ut som strimlor, och tillägger lika glatt att "Den kan bara hålla på i två minuter i taget, sen måste den stå och pysa och vila lite." En pappersstrimlare, ännu ett av min pappas denhärvarinteallsdyr-fynd från Claes Olsson. Eller var det Elgiganten? Eller Rusta? Coop? Åtta papperskassar senare drar han nöjt med sig husets cornflakesätande tonåring till återvinningsstationen.

"Kan hon vara extra flummig?" Jag trodde inte det heller, men jo. Man ska alltid göra saker man inte hinner när man har mycket annat att göra först. Särskilt när hon är sådär rolig och spontan och klok och full av ironisk självinsikt på samma gång. Väldigt inspirerande och framför allt - hysteriskt underhållande.