Ge mig mod att ändra det jag kan förändra, kraft att acceptera det jag inte kan förändra och förmågan att skilja dem åt.
Bibelcitat, visst är det? Jag har märkt att det finns otaliga variatoner på dessa rader, men det är den här versionen som etsat sig fast sedan jag läste den på Ln:s anslagstavla en nyårsafton för länge sen. Redan då tyckte jag om vad meningen sa, jag tyckte att formuleringen gav den sånt oväntat djup och att de sista orden var en enorm avstamp till något mer utöver en annars så enkel mening. Är det inte just i de sista orden som utmaningen ligger? De säger att det inte räcker att agera. Vi är tvingade att också reflektera och värdera.
Jag har två saker på hjärtat och behöver lämna mina vanliga halvironiska verklighetsskildringar om än bara för en stund för att uttrycka det jag tänker. Dem jag upphetsat gestikulerat över diskussioner med idag kommer tycka att jag överdriver en enkel händelse, men det handlar egentligen inte alls bara om det. För det första är det svårt, det där med att skilja på lägen då vi kan förändra situationen och lägen då vi inte kan påverka det som sker. Ofta vill vi tvärt om. Vi vill tro oss vara maktlösa inför det vi inte orkar ta tag i och försöker samtidigt förtvivlat att ändra på det vi inte kan styra.
För det andra undrar jag vad en värdering är. Är det vad vi formulerar som våra principer, vårt sätt att se på människor och vår mall, vår modell, för handlande? Eller handlar det inte om vad vi formulerar, utan om vad vi gör? Kan något kallas värdering innan det ligger i mer än vår föreställning, innan det också ligger i vår handling? Eller blir det något annat då? Och kan vi i så fall å ena sidan ha en värdering, å andra ett sätt att välja vårt handlande utifrån? Som jag önskar att de två alltid vore de samma. Men det är inte så enkelt.
För vad gör vi när vi ställs inför situationer där följandet av våra värderingar prövas? Åtminstone ibland skapar vi oss en jävla massa ad hoc värderingar, obestridliga tillägg till de ursprungliga. Vi rättfärdigar ett snedsteg från vår uppfattning om rätt och fel genom att ta in orättvisa omständigheter, kassa förutsättningar och andra människors handlande i beräkningen. Plötsligt ändras handlingarnas karaktär så mycket att de helt får lov att frångå allt besläktat med vår magkänsla och helt enkelt vara fel enligt vår uppfattning. Men! Genom våra nyskrivna paragrafer för undantag blir de ändå rätt. Det är inte längre vårt ansvar och vårt fel, utan det andra har gjort sätter plötsligt ramen inom vilken vi har möljlighet att välja. Allt utanför den är tyvärr, hur gärna vi än "egentligen" hade velat välja det, inte ett alternativ längre. Vi är inträngda i ett hörn och lämnade med det enda valet att vara själviska. Och visst är det så att man ibland tvingas kompromissa, tvingas göra det bästa möjliga av en situation, göra det som ligger närmast det rätta eller det man egentligen vill. Men aldrig någonsin är man utan val.
Bibelcitat, visst är det? Jag har märkt att det finns otaliga variatoner på dessa rader, men det är den här versionen som etsat sig fast sedan jag läste den på Ln:s anslagstavla en nyårsafton för länge sen. Redan då tyckte jag om vad meningen sa, jag tyckte att formuleringen gav den sånt oväntat djup och att de sista orden var en enorm avstamp till något mer utöver en annars så enkel mening. Är det inte just i de sista orden som utmaningen ligger? De säger att det inte räcker att agera. Vi är tvingade att också reflektera och värdera.
Jag har två saker på hjärtat och behöver lämna mina vanliga halvironiska verklighetsskildringar om än bara för en stund för att uttrycka det jag tänker. Dem jag upphetsat gestikulerat över diskussioner med idag kommer tycka att jag överdriver en enkel händelse, men det handlar egentligen inte alls bara om det. För det första är det svårt, det där med att skilja på lägen då vi kan förändra situationen och lägen då vi inte kan påverka det som sker. Ofta vill vi tvärt om. Vi vill tro oss vara maktlösa inför det vi inte orkar ta tag i och försöker samtidigt förtvivlat att ändra på det vi inte kan styra.
För det andra undrar jag vad en värdering är. Är det vad vi formulerar som våra principer, vårt sätt att se på människor och vår mall, vår modell, för handlande? Eller handlar det inte om vad vi formulerar, utan om vad vi gör? Kan något kallas värdering innan det ligger i mer än vår föreställning, innan det också ligger i vår handling? Eller blir det något annat då? Och kan vi i så fall å ena sidan ha en värdering, å andra ett sätt att välja vårt handlande utifrån? Som jag önskar att de två alltid vore de samma. Men det är inte så enkelt.
För vad gör vi när vi ställs inför situationer där följandet av våra värderingar prövas? Åtminstone ibland skapar vi oss en jävla massa ad hoc värderingar, obestridliga tillägg till de ursprungliga. Vi rättfärdigar ett snedsteg från vår uppfattning om rätt och fel genom att ta in orättvisa omständigheter, kassa förutsättningar och andra människors handlande i beräkningen. Plötsligt ändras handlingarnas karaktär så mycket att de helt får lov att frångå allt besläktat med vår magkänsla och helt enkelt vara fel enligt vår uppfattning. Men! Genom våra nyskrivna paragrafer för undantag blir de ändå rätt. Det är inte längre vårt ansvar och vårt fel, utan det andra har gjort sätter plötsligt ramen inom vilken vi har möljlighet att välja. Allt utanför den är tyvärr, hur gärna vi än "egentligen" hade velat välja det, inte ett alternativ längre. Vi är inträngda i ett hörn och lämnade med det enda valet att vara själviska. Och visst är det så att man ibland tvingas kompromissa, tvingas göra det bästa möjliga av en situation, göra det som ligger närmast det rätta eller det man egentligen vill. Men aldrig någonsin är man utan val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar