Hon stannade på tröskeln till sovrummet. Tyst, som alltid nu för tiden, orolig att störa något hon inte visste pågick men samtidigt oförmögen att inte ge vika för sitt brännande behov av att kliva över tröskeln och gå in.
Hon satte sig på sängkanten och rummet förblev lika tyst som hon. Ljudet av lekande barn letade sig in genom det vidöppna fönstret och la sig tillrätta i solen på fönsterbrädan medan hon satt orörlig vänd bort från det. Det låg någon ironi i luften. I att det var vackert och vårigt och stilla utanför huset, att livet där fortsatte som vanligt fastän det stannat upp på insidan.
Hon blev sittande så en stund. Lyssnade frånvarande på livet som pågick på lekplatsen medan hon tittade på stillheten i sängen. På den ofattbara oro som låg inkapslad i ett tillfälligt lugn. Ofattbart och onåbart. Hon ville inte väcka och inte störa men önskade att hon gjort det.
Istället reste hon sig, drog bort en hårslinga ur ansiktet och stod så vid fotänden på sängen en stund. Det rusade i huvudet av saker att tänka men allt rörde sig för långt från henne för att hon skulle kunna fånga det. Det fanns ingen överblick och inga tankar för henne att formulera. Hon drog ut på stunden innan hon vände och gick ut, lika tyst som hon kommit.
1 kommentar:
Det här är väldigt svårt att kommentera, därför att man hamnar i samma situation som den som beskrivs i inlägget. Man är rädd att trampa in i något skört och bräckligt, och som i detta fall även tillhör någon annan.
Men det var fint skrivet, fångade känslan och situationen helt klockrent.
Skicka en kommentar