December 1st

Äntligen blev det kallt. Äntligen blå himmel, kyla och vinterlukt. Inget mer regn nu, ska vi säga så?

Det här är med största sannolikhet inte speciellt läsvärt, men ja. Jag blev färdig alldeles för snabbt imorse och insåg på väg till bussen att jag inte alls var intresserad av att komma för tidigt till skolan, inte alls sugen på att varken sätta mig på en svettig buss eller inomhus i skinnsofforna vid skåpen. Jag ville helst av allt promenera i kylan och fortsätta andas den vintriga luft jag redan blivit hög på. Så jag hoppade på den älskade 95:an som kom åkande löjligt lägligt och gick av vid marklandsgatan. Snilleblixt; jag borde promenera därifrån till botaniska och ta vagnen därifrån.

Det börjar bra. Svalt och fint och allt det där, gamla minnesbilder från friidrottstiden när jag promenerar från spårvagnsspåren åt träningshållet längs med buskaget invid spåren. Isigt och frostigt och vackert. Ah just det ja, det är stopp här. Lugnt, bara att gå tillbaka en bit och ta cykelbanan istället. Förlåt, men det lät som fan från motorvägen och var inte speciellt mysigt längre. I mina försök att inte vara i vägen för de cyklar som svischade förbi emellanåt råkade jag gång på gång stöta till de vassa nypongrenarna. Kallt var det också. Och inte längre charmigt kallt as in första december, utan bitande, snorframkallande kyla som ger sig på det där ömtåliga på öronen med irriterande entusiasm. På något sätt var det ändå värt det.

Varför blir det alltid bråttom i slutändan? Snälla högre makter, låt kvällen bli bra.