Tusen skärvor tillit

Jag håller på att läsa en bok, en för mig rätt nyligen långsamt återkommande men ack så behaglig vana. Boken är motsatsen till feel good utan att för den delen vara av vulgär skildring av stympning i Afrika typen. Den handlar originellt nog om ett par där det mesta trasslas till, lite banalt överdramatisk titel, vet inte, kanske känner jag för att komma med en längre utläggning om innehållet i den senare. För ögonblicket håller jag på att tampas med de sista 70 sidorna och har den där kicken av att avsluta en bok väntandes någonstans i magtrakten. Läser både ivrigt för att komma vidare i handlingen och bli färdig, men också noggrant för att ta vara på det som är kvar. När jag satt och frös på torget i väntan på en buss läste jag ett par meningar som hade direkt koppling till bokens titel och det slog mig att de sammanfattade allt jag dittills hade förstått och fått ut av att läsa den. De löd;

Först när man blir sviken ser man måttet på sin tillit. Först när tilliten spricker i tusen skärvor, när den regnar ner med ett högt klirr över ens huvud. När man är omgiven av vassa skärvor och man inte vet om man någonsin vågar röra sig igen.

Och nu måste jag get on with mitt arbete. Tur för mig att jag har den där vänligt pushande rösten i örat. Vart skulle jag hamna utan den? Happ.