Émile Zolas ord malde och naturalismens nakna beskrivningar formulerades i nya meningar i huvudet på mig medan jag klev av bussen. Tittade hoppfullt upp mot min balkong för att se om det lyste bakom gardinerna. Det gjorde det. Kanske inte var så illa trots allt? Det kanske skulle gå att fokusera tillräckligt mycket denna farsdagseftermiddag när allt kom omkring?
Äh, såklart. Vad annars?
När jag log för mig själv vågade sig det ljumma hoppet ut i blodet igen och duggregnet slutade plötsligt kännas mot hakan. Den enda delen av mitt ansikte som inte skyddades av mössan. Jag kände plötsligt och häftigt någon slags gemenskap med mig själv. Känslan av att det trots allt var vi, jag och henne jag riktar mitt inre snack mot, som hitintills övervunnit den här typen av onödiga, självförvållade prövningar tillsammans.
Jag lyfte blicken mot den skumma molnhimmeln och kände lugnet långsamt finna sin väg tillbaka in i kroppen, runt i magen och sen slutligen upp i huvudet. Det var dags att på nytt ta mig själv i besittning, återfinna kontrollen över mig och vad än som pågick därinne utan mitt godkännande. Jag spände på mig min kropp som en krigsväst, färdigrustad men inte hett militärgrön, redo - till sist.
Det har hunnit bli mörkt medan jag suttit här och knappat, lutad mot sängen med benen i kors och en knappt urskiljbar spegelbild av mig själv mittemot. Jag borde kanske hålla tyst. För jag menar, jag måste låta galen.
Äh, såklart. Vad annars?
När jag log för mig själv vågade sig det ljumma hoppet ut i blodet igen och duggregnet slutade plötsligt kännas mot hakan. Den enda delen av mitt ansikte som inte skyddades av mössan. Jag kände plötsligt och häftigt någon slags gemenskap med mig själv. Känslan av att det trots allt var vi, jag och henne jag riktar mitt inre snack mot, som hitintills övervunnit den här typen av onödiga, självförvållade prövningar tillsammans.
Jag lyfte blicken mot den skumma molnhimmeln och kände lugnet långsamt finna sin väg tillbaka in i kroppen, runt i magen och sen slutligen upp i huvudet. Det var dags att på nytt ta mig själv i besittning, återfinna kontrollen över mig och vad än som pågick därinne utan mitt godkännande. Jag spände på mig min kropp som en krigsväst, färdigrustad men inte hett militärgrön, redo - till sist.
Det har hunnit bli mörkt medan jag suttit här och knappat, lutad mot sängen med benen i kors och en knappt urskiljbar spegelbild av mig själv mittemot. Jag borde kanske hålla tyst. För jag menar, jag måste låta galen.
1 kommentar:
Under de år jag har känt dig, samtal i blå rummets kompakta mörker inkluderat, har jag aldrig satt etiketten "Galenskap" på något du har sagt. Du har mer insikt än de flesta, och en otrolig att sätta ord även på sådant som svenska språket saknar ord för, genom att använda träffande liknelser. Jag tycker du ska se dig själv som ytterst o-galen :)
Skicka en kommentar