En fågel kvittrade när jag promenerade längs med gatan på väg hem från bussen nyss. Jag trodde jag skulle dö. Dels var det så vackert med den starka fågelsången mot tystnaden att jag brast inuti, dels påminde ljudet mig om vår och om för länge sen och om våren för ett och ett halvt år sedan. Det gjorde ont och gjorde gott på samma gång. Vill inte sova.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Puss. Visst är det fint att promenera på natten? Om jag inte hade bott så långt bort hade jag lätt gått hem från stan om helgerna. Det är något med luften på natten.
Puss på den. Man kanske borde börja gå mer om nätterna? Nattpromenader gör en aldrig besviken, nu när jag tänker på det.
Skicka en kommentar