Det var bra att Ln frågade mig om jag tänkt över varför jag känner som jag gör för det där med att inte vara ensam, annars hade jag nog inte ens närmat mig ett erkännande om att det finns en anledning till det. Klumpigt formulerad mening, men det får va.
Och på tal om att formulera, det var J som satte ord på det häromkvällen. Igen - annars hade jag nog inte lyckats göra det. Han fick mig att inse att det inte är brist på sällskap eller nära vänner som skrämmer mig utan brist på sammanhang. Kanske är det det jag försöker hitta, alternativt kompensera för, när jag oavbrutet vill umgås. Det finns inget direkt givet större sammanhang att höra till nu. Och det känns lite tomt.
Jobbet skulle väl vara det närmaste, och det är inte så långt ifrån. Där är alla potentiella vänner och det finns alltid något att haka på efter jobbet eller en förfest att gå på varannan söndag, åtminstone verkar det så. Jag ogillar ingen och funkar bra med alla, de vet vad jag heter och ibland är det till mig när det ringer, men jag är ingens närmaste, förstås. Bra känns det i alla fall, jag har kul där. Vad osmidigt jag skriver.
Min pojke har fått sitt provresultat idag och jag är helt matt av glädje, härlig lättnad, en gnutta stolthet och av nyfikenhet på vad det måste betyda för honom.
Danmarksfärja imorgon bitti.
1 kommentar:
Det du beskriver brukar skämtsamt kallas "Post-gymnasiskt stressyndrom". Faktum är att vi människor skapar en del av vår identitet kring vad vi gör, vilka val vi väljer och vilket sammanhang vi hör till. Och att ta studenten innebär att mycket av det vi byggt upp vår identitet kring plötsligt lämnas bakom oss. Jag vet inte om det hjälper dig att veta, men nästan alla studenter känner såhär, mer eller mindre :)
Skicka en kommentar