Friskt och svettigt

En av de jobbigaste känslorna som finns är den som ibland uppkommer när man pallrat sig iväg till ett medelpass på Friskis en regnig sommarmåndag och står där bland medelålders herrar i svettband och hurtiga kvinnor med tajta lycrabyxor. Musklerna reagerar inte fullt så snabbt som sist man var och tränade (vilket var så länge sen att det inte ens är kul att skämta om) och man inser buttert att de 55 lyckraklädda tanterna framför en i cirkeln är betydligt hurtigare än man själv. Ett sting av irritation sprider sig längs ens svettiga hårfäste vid upptäkten och följs snart av den där brännande känslan av muskler som inte längre har lust att spänna-slappna av-spänna-slappna av. Tanterna, som förstås har varit på just den här ledarens pass x antal gånger tidigare, behöver knappt titta åt hennes håll. De kan istället helhjärtat koncentrera sig på att lägga till armrörelser långt innan ledaren gör det (som förresten tack och lov är lika svettig som man själv känner sig). Låten som spelas är sådär oundvikligt träningskäck men dunkar ändå behagligt i kroppen. Och då! När låten äntligen börjar tonas ner och man njuter briefly av tanken på att även den plågsamma rörelsen man håller på med ska göra det, då händer det. Nästa låt börjar, lika käck som den föregående, och rörelsen fortsätter lika fylld till brädden av mjölksyra som för fyra sekunder sen. Gah.