Jag känner mig sådär vaken. Så som man bara ska göra när man sitter ensam uppe och skriver uppsats eller kryptiska rader till killar i andra städer eller sorterar foton och lagar knappar. Har komponerat ett långt sms till en vän i lovelife-problemlösningssyfte och inser att vakenheten trots allt fick sig ett slag av det.
Innan jag somnade igår låg jag lutad åt stearinljushållet och försökte få ner morfars egenskaper som morfar i ord på ett randigt papper. Det var svårt och tråkigt och jag var inte i närheten av att täcka in verkligheten i de ord jag valde. Men jag fick tillbaka pappret av mamma efter träffen på begravningsbyrån och mormor sa att jag skulle läsa upp det själv på minnesstunden för att de tyckt att det var fint.
Det var inte fint, men morfar var. Han gillade språk och ord och tal och sånt, han hade gillat att jag kunde stå och prata. Och jag vill att hans insats som morfar ska synas där och då. Men det är skrämmande att göra det.
Nu dog min mobil och jag vill till strömuttaget och tillbaks till honom.
2 kommentarer:
Hej!
Jag tror att du kommer att fixa det jättebra, med tanke på att du är van att tala inför folk och så. Visserligen är det svårare att tala om känslor, men det kommer du att fixa.
Texten är säkert fantastisk, med tanke på hur fint du uttrycker dig, både här på bloggen och de stycken du har läst upp ur din dagbok. Jag säger det inte bara som uppmuntran, utan också för att det är en av de många saker jag beundrar dig för.
Om det inte känns för personligt så vore det fint att få läsa din hyllning till honom.
Hoppas du vet att jag tänker på dig!
Stor tröst- och uppmuntringskram!
Ellen
Ellen, du är verkligen fantastisk. Tack för dina snälla ord och för uppmuntran. Jag låter dig gärna läsa det jag bestämmer mig för att läsa upp, du är en person jag gärna delar sånt med.
Skicka en kommentar