Rymd

Det var en såndär spökig kväll ikväll. Vi tog med oss hunden ut i blåsten, han ställde sig trotsigt med kopplet sträckt rakt genom hallen och ville stanna inne. En brödbit senare slog vi igen grinden bakom oss och gick nerför backen. Det var varmt och mörkt och blåsigt. Den där känslan av att rymden är så långt ner, som om den vanliga logiken och de vanliga lagarna liksom inte gäller utan istället lämnar plats för nästan vad som helst att hända.

Espresso House har en samling böcker som del av inredningen. De står utspridda bland udda prydnadssaker på vita hyllor mot tegelväggen och ser slitna och lästa ut. Jag tycker om tanken på att människor som passerar kan plocka ner dem och läsa ur dem, ta del av dem. Tycker om idén att det är boken som är stilla och människorna som rör sig. Nu pratar vi dock plastig cafékedja. Det säkert ingen som läser dem, men det spelar ingen roll. Jag tänker så ändå.

En av dem hade svart omslag med texten “Universums mysterier” eller “Universums stora frågor” eller nåt sånt. Inuti fanns illustrationer av planeter och tidvatten och stjärnnebulosor. “Frågor om universums början och slut och om vad som händer i stjärnor och mellan stjärnor har allid ställts”. I den tunna boken fanns svaren. Jag hade tyvärr inte tid att upplysas. Får bli nästa gång.

Däremot ska vi läsa Hundra år av ensamhet till någon torsdag där på vårkanten när vi är de enda som inte ännu har tagit studenten. Imorse på bussen pressade jag mig igenom de första 15 sidorna. För små bokstäver men rätt okej läsning. Det är samma spökiga, mystiska känsla över den sydamerikanska miljön som beskrivs som över Askimskvällen. Naturliga inslag varvas med halvgroteska. Och det knyter till i magen av att läsa om mannen som smälter ner sin hustrus arv under alkemistiska former med en fastsmält massa på kittelns botten som enda resultat.