Trying To Throw Your Arms Around The World

Ja okej det var magiskt, och det trots att jag aldrig ansett mig vara ett U2fan. För mig har de alltid varit det där bandet som andra visste mycket mer om än vad jag gjorde, ett gäng ovanligt fräscha män nära 50 vars näst intill odödliga hits spelas konstant på många håll. De var helt enkelt ett band jag inte kände någon direkt samhörighet med. Jag upptäckte nu i efterhand att jag hade rätt många av deras låtar och jag vågar gissa att det är min U2fanatiker till vän som försett mig med en solklar majoritet av dessa. Och faktiskt, de låtar jag råkat lyssna lite mer på har jag kommit att tycka rätt bra om. With or without you, One, Stuck in a moment you can’t get out of, Beautiful day, Ultraviolet och If God will send his angels hör väl till de där radioplågorna genomsnittssvensken fastnar för, fast samtidigt är de till stor del kärnan i deras musik. Oavsett vilket är de för mig ett perfekt exempel på ett fenomen. Det där med hur musik blir bra när man lyckas ta till sig den. När man associerar den med något eller någon, kanske till och med relaterar till den och, med risk att låta cheesy, för sig själv gör den till sin.

Det var det som hände med mig och U2 förstod jag igårkväll. Rysningen som gick genom kroppen när bekanta låtar satte igång avslöjade att jag kände något för dem. I ärlighetens namn var jag ganska likgiltig inför det jag inte kände igen. Det kanske är att svära i kyrkan men jag tyckte inte det var något utöver det vanliga. Fast när texter jag kände igen sjöngs av den där legenden till Bono på scen, ja, då kände även jag ett visst rus inuti. Känslan av att ord och musik som sagt något till mig tidigare nu pumpades ur strategiskt placerade högtalare på 360gradersscenens babygröna jättar till ben och sa samma sak igen var stundvis lätt överrumplande. Och något otroligt skön.

Tösen jag gick med var trots det på en helt annan nivå i sitt extas. Hon trotsade läktarens lama medelålderspar och deras brist på skrik och applåder mer än vad jag gjorde och stod där, lutad över räcket med armarna spontant viftande i uppriktiga hyllningsgester och sjöng med även i de delar av texterna hon inte kunde. Att se henne var härligt, hon var som en extra kanal genom vilken känslan i U2s musik kunde nå ut. Hon skrek textrader i mitt öra när hon märkte att jag inte kunde, såg till att jag inte skulle behöva avbryta mitt gapande på grund av det och när jag sedan lyckades hänga med såg hon ändå förvånad och imponerad ut. Med jämna mellanrum tog vi tag i varandra och kramade till, ibland stod hon med armen om min nacke och vi lyssnade, både tillsammans och själva, och jag var glad att det var just vi som prövade stämbandens förmåga tillsammans vid det svala räcket. Stuck in a moment you can’t get out of kommer troligen alltid att påminna mig om hur vi stod där ihop i ljuset från scenens jätteben.