Jag tycker inte om känslan av att det har hänt mycket som man borde men inte har skrivit ner. Det stressar mig på nåt sätt när det finns saker att säga innan man fortsätter, särskilt om man egentligen inte orkar gå tillbaka och ta upp dem. Men vad säger att jag måste? Så, nu, just nu, sitter jag i en tyst lägenhet vid ett soligt skrivbord och känner mig lugn. Väldigt lugnt faktiskt.
På tal om lugn, i Spanien häromveckan tog jag och min grupp en powernap där nån gång efter frukost (lagom tills man faktiskt kommit igång och vaknat, men hur som helst) ute på gräset. I skuggan från ett gäng träd la vi oss i en udda formation med huvudena på varandras magar, tysta och med stängda ögon. Först oroade jag mig för att mitt huvud skulle vara för tungt mot den andres mage men när jag insåg att det som i sin tur låg nere vid min höft inte alls var till besvär slutade jag bry mig. Jag vilade nacken och lät huvudet röra sig upp och ner när magen under det lyftes och sänktes i takt med andetagen. Först var det alldeles tyst, sen fnittrade ett par i andra änden av kroppsormen och sen var det tyst igen. Fast jag blundade kunde jag känna solen spela över ansiktet när träden rörde sig och, skitsamma om jag blundade eller inte, känna de myror som kröp på armarna, på kläderna och sen innanför dem.
Vi hade blivit tillsagda att antingen tänka på allt som var positivt just då, allt vi var nöjda med och allt som fick oss att må bra, eller inte tänka alls. Jag ville inte tänka alls. Det var allt annat än lätt och jag försökte att åtminstone inte låta samma tanke stanna i rampljuset för länge och tja, det gick väl okej. Lite längre bort hördes röster från folk som gjorde övningar, glada, ropandes, koncentrerade. Allt var så stilla. Personen med magen jag låg på andades otroligt tungt och somnade efter ett tag med små ojämna snarkningar. Ingenting kunde komma åt mig när jag låg där, ingenting kunde störa eller oroa mig. Ingenting kändes förutom tanken på honom där hemma, myrorna mot huden, hjärtslagen under huvudet och vinden i den ack så eftertraktade skuggan. Det var en förvånansvärt stark upplevelse av gemenskap och trygghet. Och av total bekymmerslöshet.
På tal om lugn, i Spanien häromveckan tog jag och min grupp en powernap där nån gång efter frukost (lagom tills man faktiskt kommit igång och vaknat, men hur som helst) ute på gräset. I skuggan från ett gäng träd la vi oss i en udda formation med huvudena på varandras magar, tysta och med stängda ögon. Först oroade jag mig för att mitt huvud skulle vara för tungt mot den andres mage men när jag insåg att det som i sin tur låg nere vid min höft inte alls var till besvär slutade jag bry mig. Jag vilade nacken och lät huvudet röra sig upp och ner när magen under det lyftes och sänktes i takt med andetagen. Först var det alldeles tyst, sen fnittrade ett par i andra änden av kroppsormen och sen var det tyst igen. Fast jag blundade kunde jag känna solen spela över ansiktet när träden rörde sig och, skitsamma om jag blundade eller inte, känna de myror som kröp på armarna, på kläderna och sen innanför dem.
Vi hade blivit tillsagda att antingen tänka på allt som var positivt just då, allt vi var nöjda med och allt som fick oss att må bra, eller inte tänka alls. Jag ville inte tänka alls. Det var allt annat än lätt och jag försökte att åtminstone inte låta samma tanke stanna i rampljuset för länge och tja, det gick väl okej. Lite längre bort hördes röster från folk som gjorde övningar, glada, ropandes, koncentrerade. Allt var så stilla. Personen med magen jag låg på andades otroligt tungt och somnade efter ett tag med små ojämna snarkningar. Ingenting kunde komma åt mig när jag låg där, ingenting kunde störa eller oroa mig. Ingenting kändes förutom tanken på honom där hemma, myrorna mot huden, hjärtslagen under huvudet och vinden i den ack så eftertraktade skuggan. Det var en förvånansvärt stark upplevelse av gemenskap och trygghet. Och av total bekymmerslöshet.
1 kommentar:
Oh, Jag känner så väl igen den där stressande känslan av att livet rusar snabbare än man hinner skriva! Svårt!
Skicka en kommentar